Då och då händer det att man snubblar över ett inlägg på sociala medier där man känner ”men EXAKT” och bara skriver under på allt. Jag fick se just ett sånt inlägg på Instagram från min forne poddkollega @manneforssberg.se - jag klistrar in texten från hans innstagraminlägg här: "Hon är min hjälte. Sara gjorde de viktigaste inköpen inför Iris födelsedag: Stämningshöjande heliumballonger, pricksäkert sammansatta födelsedagsoutfits, allt som Iris (och jag) glömt att hon önskat sig och de allra snyggaste tårtljusen. Jag hämtade Sara vid köpcentret. Hon såg ut som en (snygg) arbetsmyra bakom alla kassar och ballonger. Medan hon kånkade pratade hon med en mamma i klassen om ett socialt dilemma och telefonsamtalet fortsatte medan jag körde henne. Jag var helt hänförd av Saras prat på samma sätt som man blir första gången man hör Sokolov spela Bach. När vi blev föräldrar insåg jag att om man ska nå verklig jämställdhet måste man se och fördela alla nya uppgifter som föräldraskapet för med sig: Pumpa barnvagnsdäck, gå upp klockan halv fem med en klarvaken ettåring, rensa ut urvxna barnkläder, namnmärka kläder, hålla koll på BVC-besök, dela upp vab-dagar och tusen andra saker. Nu har vi lämnat småbarnsåren. Barnen lägger sig själva, vaknar inte på nätterna, och tar sig själva till och från sina skolor. Men nya uppgifter har tillkommit och de är ännu svårare att få syn på. Det känslomässiga arbetet! Att precis lagom varsamt hjälpa barnen med sociala kontakter och engagera sig i övernattningar och biodejter. Att ha kontakt med föräldrar och lärare och svara på massor av mail om lagdräkter och träningstider. Att ha koll på vad lagkamraterna heter och förstå dymaniken i de sammanhang som ens barn ingår i. Sara briljerar i allt detta. Jag tror ofta att min uppgift är att lyssna på barnen och trösta dem när de är ledsna. Sara visar att man kan gå längre än så. Att man kan ge en liten välriktad puff i rätt riktning och förbättra barnens förutsättningar. Jag kommer nog aldrig komma ikapp. Men om jag inser att det här är uppgifter som finns och utförs så kanske jag får ta en uppgift som passar bättre för min simpla natur. Jag kanske kan ta hand om en ingrodd lasagneform, träna piano med barnen eller sortera deras garderober så länge." Jag känner igen mig i att "ge en liten välriktad puff i rätt riktning och förbättra barnens förutsättningar" och att det är den stora uppgiften i föräldraskapet nu. Barnen behöver inte samma exakta handpåläggning idag som när dom var småttingar, det behöver inte bytas blöjor eller matas med sked. Dom är mer och mer självgående, kan leka för sig själva och börjar leta sig ut i stora världen och göra sina egna relationer. Där ser jag min stora uppgift att hjälpa dom navigera ut, ibland under ytan så det inte märks för dom själva. Att åren framåt med barnen nu handlar om att hela tiden ha en balans i att släppa taget och samtidigt ha en lätt hand på. Att ha spröten ut för att snappa upp svängningar i humör, känna av vibbar i kompisgäng, ha koll så skolan flyter och så vidare. Det är inte så mycket grovjobb med barnen längre utan "det känslomässiga arbetet™" har checkat in! Jag tycker det är snyggt att Manne själv snappar upp det här. Att hans fru är den som briljerar i att rodda med allt det osynliga jobbet som inte går att mäta på samma sätt som "jag tog förra blöjan, nu är det din tur". Kan man bli jämställd på känslomässigt arbete? Jag tänker på mitt och Hugos föräldraskap och visst kvalar vi in på samma uppdelning som Manne och Sara. Jag är den som håller koll på önskeprylar inför jul och födelsedagar, har kontakt med föräldrar om lekträffar, sköter dialogen med skolan om saker som kan dyka upp där, snappar upp om det är konflikter i kompisgruppen och pratar om det med barnen/andra berörda, ibland känner jag mig som en spindel som navigerar runt med full fart. Hugo har inte checkat in på känsloarbetet AB utan jobbar mer konkret med hämta och skjutsa, göra aktiviteter, diska, tvätta, handla och liksom göra med handgripliga saker. Klart vi bollar om saker med barna men hans snappar inte alls upp alla dom här känslogrejerna som jag gör utan det blir att jag informerar om vad som hänt och hur vi ska tackla det. Nu tycker jag faktiskt att Hugo tagit ett steg i det känslomässiga arbetet i och med sin tränarroll som gör att han är delaktig i Mollys sammanhang på ett annat sätt och att jag kan koppla bort den delen mer också. Men det är ändå en liten del i den stora helheten. Och ibland blir man trött av helheten och att alltid vara "på" i sitt föräldraskap. Om jag checkar ut och är borta från familjen är jag fortfarande på, när Hugo är borta är han borta. Hmm, vad vill jag egentligen säga med det här inlägget? Att jag och Hugo inte lever jämställt har jag slagit fast tidigare och jag känner likadant nu som jag gjorde i mitt tidigare inlägg. Men jag vill att Hugo, och fler pappor (för jag tror verkligen inte det bara är Manne och Hugo som inte briljerar i det känslomässiga arbetet), ska se det enorma osynliga arbete vi mammor gör dagligen 0ch credda oss. Och sen tycker jag på något sätt att Manne gör det lite lätt för sig i att konstatera att Sara är bättre på det och att han kan diska lasagneformar eller sortera garderober - varför inte ta det som en utmaning i att bli bättre på att navigera runt i känsloarbetet? Varför känns det som att pappor ofta ger upp när det kommer till saker i föräldraskap/relationer med motiveringen att den andre är bättre på det? Istället för att se det som något dom kan bli bäst på och tävla med det? Jag tycker det är en bra start att som Manne få upp ögonen för det här dock, jag tycker alla pappor skulle få det här inlägget skickat till sig bara för att reflektera över sin egna situation. Vad säger ni, känner ni igen er i Mannes inlägg? Varför tror ni att mammor oftast är dom som hjälper barnen navigera in i vuxenlivet på det här sättet? Kan pappor utveckla den sidan? Sen vill jag väl främst säga till alla mammor här inne som känner igen sig i Mannes inlägg, att heja dig. Fan vad bra du är! Jag fattar om du känner dig trött och matt fast du inte "gjort något speciellt" för du jobbar hela tiden med saker som inte syns. Du är så jäkla bra, glöm inte det!
