Jag läste ett reportage i Mama- om att mammor generellt inte stöttar varandra. Att mellan oss mammor döms det mycket och att det inte finns en förståelse för olikheter. Det kanske är att du, som är läsare av min blogg är likasinnad med mig. Att vi har ett liknande tankesätt för att jag upplever det som att det här inne är en god ton. Ingen av oss göra lika och det är helt okej. Vi delar kanske inte samma värderingar men vi är funtade vuxna människor. Vi respekterar olikheter och vi lever efter skolan att inte medvetetet göra någon annan ledsen. Men det finns så mycket grodor i vår mammagemenskap, inte sant? Gör inte si, gör så. "Varför skaffa barn när du inte har tid för dom", "Du tar inget ansvar", "Det är hemskt egoistisk att långtidsamma", "En bra mamma lagar minsann barnmaten själv". Listan kan göras lång och detta gör mig fundersam. Varför beter sig framför allt kvinnor på det här sättet mot varandra? Män har en mycket rakare dialog med varandra och ibland önskar jag faktiskt att jag var en man. Angelica Lagergren fick en storm av hat över sig efter en resa med vänner till New York, Blondinbellas roll som mamma sågades redan vid BB över att dom inne hade en mössa på sin bebis, jag har blivit ifrågasatt om jag älskar Molly mer än Leonore. Det här är bara några få exempel som har hänt några offentliga personer men jag är säker på att detta har hänt dig också. Varför medvetet försöka såra? Mår man så dåligt själv att man känner ett behov av att ge sig på andra? Eller handlar det om osäkerhet? Jag har aldrig stött på detta i verkligheten tack och lov men berätta gärna i kommentarsfältet om situationer där du har mött på the moms from hell. Enligt min mening är det helt oacceptabelt att låta ens barn växa upp i ett klimat där påhopp av andra tillåts. Att sätta sig över någon, att inte vara ödmjuk eller mötas i olikheter. Det säger mer om personen som slänger ur sig otrevligheter. Det är den personen som borde arbeta med sig själv.
