Dagens tanke | Paula Rosas blogg

"Att hetrosexuella par väljer att gå skilda vägar för att kvinnan är missnöjd med relationen på grund av att hon drar ett mycket större lass hemma än mannen är inte ovanligt" säger Malin Hannson som är barnmorska och doktorand.

Detta läste jag i senaste numret av Mama. Det fick mig att fundera. Varför väljer småbarnsföräldrar att gå skilda vägar? Vilka är dom vanligaste orsakerna? Jag själv lever i en relation med två barn under tre år och jag vet att det är långt ifrån en dans på rosor. Det finns tillfällen där jag velat boka en enkelbiljett till ett annat land och aldrig mer komma hem. Alla yttre omständigheter som sömnlösa nätter, mindre spelrum för samliv, sjukdomar, arbete, tillfredsställelse i alla ens roller och samhörighet. Ja det finns säkert mycket mer som kan tänkas vara påfrestande för ens relation och där man känner att man endast håller ihop för barnens skull.

Jag personligen är en känslomänniska. Först tiger jag ofta om det är någonting men ligger det kvar hos mig så måste jag få ventilera. Hugo är den person som jag vill prata med om jag är glad eller ledsen. Han är min största källa till tröst och jag är faktiskt stolt över vårt sätt att prata med varandra. Vi är ärliga, även om det är jobbigt eller skoj. Eller jag känner iallafall att vi har bra dialoger med varandra om det är allvar eller på skämt. Om vi skrattar eller om vi gråter. Och just att vårt snack funkar känns bra för mig, för kommunikation är A och O. Må vi bråka, må vi ha olika åsikter och egna viljor. Men vi kan alltid möta varandra i snacket. Det känns tryggt att ha det som något fungerande för oss för då kanske vi inte behöver gå igenom en "onödig skilsmässa" som egentligen grundar sig i dålig kommunikation.

Det är allmänt känt att kvinnor i heterosexuella relationer ofta tar på sig ansvaret för hem och barn. Handlar det om den klassiska könsrollen, och hur sjutton kan vi fortfarande vara där 2016 när det finns så mer möjligheter för ett jämställdhet ansvar föräldrar i mellan? Man hämtar på förskolan, handlar, lagar mat, ställer undan disken, städar, plockar, fixar tvätten, fixar allt som barnen behöver nästkommande dag, har koll på saker som händer i allas liv under veckan, leker med barnen, planerar med nära och kära för att träffas, träna och på det arbeta. Det är inte rätt att allt detta hamnar över endast en person!

Mitt problem är att jag är städtokig. Jag mår dåligt om det är stökigt runt omkring mig, Hugo bryr sig inte. Gissa hur många argumentationer vi har haft kring detta =) Och det är bra, för då lär vi oss. Jag får coola ner lite och Hugo får tänka efter lite. Hugo förstör ofta tvätten, då blir det naturligt att vi delar upp det. Jag tvättar, han viker. Den som lagar mat hemma slipper att ta undan allt och diska. Jag skriver oftast listor på vad som behöver handlas, han handlar påvägen hem. Hugo lämnar på förskolan, jag hämtar. Man får hitta sätt som funkar, genom att snacka med varandra. Men sen ska jag inte sticka under stolen att det är jag som är projektledaren hemma. Jag planerar, donar, prickar in, tänker efter vad alla behöver, vem som behöver lite extra mycket omsorg och kärlek. Oftast trivs jag med den rollen och ibland kokar jag över och ger över bollen till Hugo. Låter han styra exempelvis en lördagsmiddag och aktiviteten på söndagen.

Jag tror att jag och Hugo representerar det där klassiska. Vi vill båda vår familjs bästa och ser till familjens behov. Våra egna så fort det finns tillfälle och vi har accepterat att det är ups and downs i förhållandet. Det är helt okej så länge man känner kärlek för den andra. Vi tacklar påfrestningarna såsom sjukdom och lite sömn på natten. Vi umgås mycket med våra familjer som är en otrolig trygghet till både oss och våra barn. Vi har tillgång till att få barnvakt då och då för att sköta om vårt förhållande med egentid. Vi har också bråkat mycket, varit ledsna på varandra och känt hopplöshet men då har kommunikationen blivit räddningen. Så simpelt snack som "Såhär känner jag när du gör si eller så". "Detta gillar jag, detta tycker jag inte alls är kul".

Vad tror du är de vanligste anledningarna till att småbarnsföräldrar väljer att gå skilda vägar? Vad är ditt bästa "lappa-ihop-det" tips? =)