Dagens tanke | Paula Rosas blogg

Jag har tänkt på en sak. Jag har aldrig, aldrig, aldrig sagt mening "Molly trotsar". Eller "Hon är i trotsåldern". Om sanningen ska fram är jag lite allergisk mot ordet trots. För jag tror inte att det finns. Då tror du säkert att vår dotter är en ängel alla dygnets timmar och att vi inte har konflikter hemma. Fel. Sånt händer hemma hos oss också men jag skulle vilja säga att det beror på oss vuxna, att "trotset" blir en konsekvens av vårt handlande.

Alla föräldrar är ens barns bollplank. Leonore ser mig le, när hon är redo börjar hon att le tillbaka. Hon har då sett sitt bollplank göra på ett visst sätt och hon tar efter. Så när konflikten med den stora sker tycker jag helt beror på min egen reaktion. Jag kan tappa tålamodet när Molly inte vill, när hon gör precis tvärtom. Det kan handla om sömnbrist, att jag är stressad över något annat och helt enkelt blir en sämre förälder gentemot henne. Det är då tur att man är två, att man kan hjälpas åt och få lite andrum. Det viktigaste är inte att skuldbelägga sig själv efter konflikten, herregud vi står barnen så nära och det kommer bråkas mycket under uppväxten. Det viktigaste är att be om ursäkt. När jag lugnat ner mig känner jag alltid skuld. Och när vi möts igen är alltid Molly glad och har redan glömt bort konflikten men ändå kramar jag om henne och säger förlåt. Förklarar varför jag vart arg men att jag vill bli sams igen. Exempel:

Jag hämtade Molly tidigare från föris. När jag kom stod alla barnen i hallen, klädda för att gå ut. Alla stod med varsin stjärtlapp och jublade för att förmodligen hade alla pratat om att de snart skulle ut och leka i snön. Molly hade alltså ställt in sig på något, tjoat i hennes gemenskap och såg fram emot detta. Och så kommer jag, och tar ifrån henne detta för att vi ska gå hem. Molly grinar, sparkar i marken och lägger sig på marken utanför bilen. Trotsar hon nu? Jag tycker inte det. När jag satt Leonore i bilen går jag runt och sätter mig bredvid henne på marken. Molly gråter fortfarande. För mig är det tydligt att hon är frustrerad och inte riktigt vet hur hon ska hantera känslan ilska. Det är ytterst, ytterst sällan som jag ens gjort Molly arg men den dagen var hon det.

Vi satt där hon jag pratade med Molly. Jag förstod att hon var arg, det var inte min mening att komma innan hon hade fått komma ut och åka. Jag sa förlåt och vi tummade på att jag skulle hämta senare dagen efter så att detta inte skulle ända igen. Då först vände hon sig mot mig och kramade. Fortfarande ledsen men nu mottaglig för tröst. Sen går det så snabbt med barn, en sekund efter skrattade hon och pratade om något annat. Barn är verkligen känslomänniskor och det handlar hela tiden om hur vi bemöter dom. Jag hade lika gärna kunnat tappa humöret och inte bekräftat Mollys frustration. "Larva dig inte". "Hoppa in i bilen". "Sluta trotsa". Men då tappar jag rollen som bollplank. Jag vill att båda mina barn ska känna att dom kan få sina känslor respekterade. Allt från glädje, lycka, rädsla, frustration till att vara arg.

Det här var bara ett exempel. Sen finns det många tillfällen jag också gjort fel. Men kom bara ihåg att be om ursäkt efteråt. Vi är bara människor och att vara förälder är helt fantastiskt men också väldigt prövande.