Alla har rädslor här i livet och jag är inget undantag. Ormar och hajar är dom vidrigaste djur jag vet. Samtidigt så är det inte konstigt att dom är som dom är. Det ligger i deras natur att döda och attackera, jag kan bli så förundrad över hur vi människor kan bli så förvånade över djurs beteenden. I slutändan är det rovdjur som dödar för att få föda. Att vi människor ses som föda går inte att bortse men visst är det tråkigt när familjehunden helt plötsligt attackerar familjens små barn. Ödsliga vägar och mörkret är jag också rädd för. Att gå in i en mörk skog är typ min mardröm. Att tappa bort sig själv och inte hitta ut. Höra ljud som får ens puls att öka. Och döden. Jag har respekt för döden men är egentligen inte rädd för vad det är man kommer att mötas av. Utan det jag är rädd för att att någon jag älskar ska dö. Jag är rädd för saknaden och det faktum över att man aldrig mer kommer kunna se, prata, krama och älska den personen. Jag är rädd över hur jag skulle reagera om någon i min närhet skulle dö. Hur jag skulle förändras och kanske inte lyckas bearbeta det. Det som ändå skrämmer mig mest just nu är att förlora Molly. Då menar jag genom att jag och Hugo någon gång skulle gå skilda vägar. På ett år är det 52 veckor. Bara tanken av att ha henne varannan vecka som bara skulle bli 26 per år gör mig gråtfärdig. Det är inte en dans på rosor att ha småbarn. Det är lätt att man hamnar i att enbart vara förälder. Det är svinlätt att glömma bort varandra. Som tur är så är jag ganska bra på att säga eller visa när jag är missnöjd. Om jag saknar någonting blir jag nog ganska låg. Inte speciellt pratglad så det har skött sig självt fram tills nu. Men tänk om den där svakan kommer och vi ger upp? Det skrämmer mig. Att veta att jag som förälder inte klarade av att hålla ihop det. Att Molly blir ett skilsmässobarn och får men för livet. Det vill inte jag. Jag vill inte sitta själv en fredagskväll och veta att mitt barn och min dåvarande man har fredagsmys utan mig. Dagarna bara går men ibland blir jag nästan skakis över ansvaret. Ansvaret som jag har gentemot mig själv, Molly och Hugo. Att ha familj och vara en del av en familj är underbart. Kärlek som är stark som 4 lager stål men ändå så svårt mellan varven. Att inte ta varandra för givet. Uppskatta varandra och inte glömma bort vad det var man en gång föll för. Det som skrämmer mig mest i hela världen just nu är att jag, Hugo och Molly ska splittras. Trots att jag är rädd för det så tycker jag att det känns bra att jag redan är medveten om det. Om jag inte visste om vad jag är rädd för kanske jag skulle ge upp alldeles för lätt. Nu när jag är medveten om min rädsla så ska jag påminna mig själv om den när det blir tufft. Och inte ta allt på sånt allvar. Bara go with the flow och göra våra dagar så bra och roliga som möjligt! =)
