Visst längtar jag tills bebisen kommer men jag börjar faktiskt bli lite rädd. Det kommer ta sin lilla stund innan vi lär oss att kommunicera med vårt barn. Bebisar kan gråta och skrika helt utan anledning men oftast finns det sätt att trösta bebisen på. Det kan handla om att bebisen är hungrig eller trött. I magen är den van att ligga tätt i livmodern och bebisen kanske saknar den känslan och därför skriker. Bebisen kanske vill ha närhet och tröst och därför vill bli buren mycket för att höra hjärtslag som den gjorde i magen. Jag blir rädd över att vi ska klä bebisen för varmt och att jag sen inte förstår att bebisen gråter för att försöka tala om att det är för varmt eller att kläderna skaver in i den känsliga huden. Jag kommer försöka ha som tummregel att bebisen behöver ett lager till än vad jag själv behöver. I spjälsängen kommer det att ligga filtar istället för ett tjockt täcke. Vara noga med att kolla blöjan ofta så att bebisen är torr, varm och nöjd. Kvinnor har generellt nio månaders försprång på att förbereda sig för barnets ankomst. Hugo förbereder sig också men vi har två helt individuella känslor inför graviditeten och att vi ska få barn. Hugo känner på sitt sätt och jag på mitt. Jag vet faktiskt inte om Hugo känner ett band till bebisen än. Jag själv känner bebisen dagligen från insidan av min kropp på olika sätt. Vi pratade om tiden när bebisen finns ute i verkligheten. Jag frågade Hugo om han var rädd över någonting och det han svarade var att han var lite orolig över att rulla över bebisen i sängen. Det är så fascinerande hur man lär känna sitt barn snabbt, hur man anpassar sig och ger sig själv till en annan. Min kollega sa " Jag var på öppna förskolan och såg inte mitt barn bland alla små knoddar. Men jag hörde när det var hon som började gråta". Känner ni med barn igen er i det här? Att ni bara på ljud hör just ert barn. Jag har läst att det kan uppstå en avundsjuka från mannens sida vid barnets första tid. Att mannen känner sig osedd och inte lika prioriterad. Jag kan tänka mig att det faller naturligt att båda parter lägger sitt fokus på sitt nyfödda barn just för att lära känna bebisen och för att det uppstår en sån stark kärlek till barnet. Klart som sjutton att man ger sig själv till den som behöver en som mest men jag älskar Hugo och kommer behöva få lite egen kärlek från honom också. När jag kommer att vara trött och grinig eller bara utmattad av den nya mammarollen kommer jag söka mig till Hugo för att ladda om batterierna. Men berätta gärna hur ni upplevde dom första månaderna, hur omställning fungerade just i er familj =)
