Beundransvärt: Jag beundrar Isabella, Blondinbella. Hon ser så himla glad ut, och lycklig i sig själv. Jag upplever det som att hon har hittat en fin balans mellan hennes yrke och hennes familj. Det jag gillar med henne är att hon är ingen drömmare. Ingen dröm går inte att nå och hon uppfyller sina mål. Hur coolt var det inte när hon köpte sig sin Porsche? Till och med Hugo blev avis ? Go Bella, heja dig! Mitt drömyrke: En liten flicka frågade mig om jag alltid hade drömt om att blogga. Hon var så gullig i sin ärliga fundering och hon blev så förvånad när jag sa "inte alls". Bloggen kom till mig som vuxen men när jag var en liten flicka ville jag jobba på det lilla kafét som sålde så god glass. Jag ville se sådär cool ut som tonårstjejen gjorde när hon stod inne i kiosken med två flätor och tuggade tuggummi. Mitt drömyrke kom till mig i högstadiet. "Jag ska bli polis". Polis, där har vi det. Idag är det en dröm och jag faller pladask för dig om du berättar för mig att du har kommit in på Polishögskolan. Jag tog inte mitt körkort på direkten utan jag tog det när jag var 21 år gammal vilket gjorde att jag aldrig sökte in. Sen kom Hugo och vi bildade familj. Drömmen kom allt längre ifrån mig och ibland vill jag bara fånga den och söka in. Sen blir jag bekväm igen och tänker att i nästa liv blir jag polis istället. Vad är ditt drömyrke? Fundering: Skolbetygen förändrades för något år sen. När jag gick i plugget kunde man få IG till MVG och nu är det istället mellan A till F. Och betygen kommer allt tidigare, vilket fick mig att fundera hur det kommer bli när mina tjejer börjar i skolan. Jag kommer vara den mamman som uppmuntrar till skolan. Skolan är viktig och den är nödvändig. För att lära tjejerna att ta eget ansvar kommer jag lägga ett fokus på att lära dom hur man pluggar. Hur lär man sig glosorna, hur förbereder man sig inför prov, på vilket sätt förstår man bäst osv. Att plugga är individuellt så man måste få testa på flera inlärningsmetoder för att ta reda på vilken som passar bäst in på en själv. Det är njutbart att ha småbarn där vardagen egentligen är till för att stärka dom. Deras självförtroende och deras trygghet sätts här och nu och sedan ska dom slussas ut i det stora. Till skolan och allt vad det innebär. Jag funderar ofta över vilka intressen dom kommer att få, var dom kommer att värdera och hur ofta dom kommer vilja komma hem när dom flyttat hemifrån. Här om dagen hade jag och Molly en het diskussion om att hon inte ville att jag skulle bli mormor. Det var så komiskt i och med att hon inte förstår innebörden men jag kramade om henne och sa att nu är jag bara mamma men i hjärtat tänkte jag att jag kommer älska hennes barn som om det vore mina egna.
