Det är inte ofta jag raderar kommentarer på Instagrammet men i veckan tryckte jag faktiskt på ”ta bort” med ett ilsket finger. Det var efter mitt inlägg om mamma & Molly-dagen. En kommentar på det här blev ett krasst ”bara rikemansbarn som säger så” och det gjorde mig provocerad. Först och främst för att jag inte tolkade Mollys önskan om hotell som lyx och att det ska vara dyrt. Utan att hennes önskan om en natt på hotell bara hon och jag är det närmsta man kan komma riktigt kvalitativ tid för henne. Hon sa inte att hon ville gå på gröna lund, få något dyrt eller åka på semester utan hon önskade en natt på hotell bara hon och jag, ett alternativ som handlar mer om kvalitativ tid än ”att få” saker eller ”göra kul”. Hon mindes tillbaka när vi hade en mamma & Molly-vistelse på hotell innan skolan började och uppskattade den händelsen. Det värmer mitt hjärta att hon visar mer uppskattning till det än exempelvis besök på nöjesfält eller stora kalas vi haft. Då drack vi vuxliga drinkar, åt god mat, löste korsord och badade tillsammans ♥️ Sen kan jag verkligen inte relatera till att våra barn är ”rikemansbarn”. Visst har vi det gott ställt och lever ett priveligerat liv där vi inte behöver oroa oss för att få månaden att gå runt eller hur vi ska ha råd med födelsedagspresenter till barna. Vi och barnen har en enorm lyx i att ha möjligheten att hitta på roliga saker och få gå på roliga events. Visst är det så att vi lever väldigt bra och det är vi tacksamma för. Men varken jag eller Hugo kommer från några rika barndomar. Vi har inte fått något serverat på silverfat utan jobbat för att komma dit vi är. Vi har olika drivkrafter, jag och Hugo, där han är mer fokuserad på pengar och materiella ting och jag är mer fokuserad på upplevelser och att ha tid till varandra. För det lyxigaste med våra liv enligt mig är vi har tid till varandra. Att jag har fått spendera så mycket tid med barnen under dom här åren och inte behövt ha dom på förskola från gryning till sen eftermiddag och sen vara trött och slut vid hämtning och kämpa för att vardagen ska gå ihop. Det är en riktig lyx. Jag och Hugo började från noll tillsammans och oroade oss över hur det skulle bli ekonomi och ”vuxenliv” då när vi stod med ett plus på stickan och knappt torra bakom örona. Vi hade inte mycket men vi hade kärlek och vi bestämde oss för att köra på och kämpa för att Molly i magen skulle få det bra. Sen jobbade vi hårt och lyckades faktiskt få till det så att våra barn fick det gott ställt under barndomen. Det har varit vår största motivation med allt arbete. Att jobba för att familjen ska få uppleva trygghet. Dit lyckades vi komma och jag är stolt över oss och vårt teamwork. Det har krävts hårt jobb men också tur och att ligga ”rätt i tiden” med olika ting. Är det fel att ha motivation till att barnen ska få ha det bra och sen också hitta på ”lyxiga” saker med dom emellanåt? Att vi har det bra ställt gör ju inte våra barn bortskämda per automatik. Herregud vad med pikar vi fick för inte så länge sen om att Molly hade en för liten cykel. ”Ni har väl råd att köpa en ny till henne” hette det då. Vår tanke var där att hon skulle få en till sin födelsedag och det höll vi på. Visst hade vi kunnat fixa en ny cykel tidigare än så men vi tycker det är viktigt att få längta och önska sig och värdesätta det man får. Hon fick inte heller en ny cykel utan en fin begagnad och den tacksamheten och glädjen vi såg i vårt flickebarn den dagen gör fortfarande att jag ler vid minnet. Jag känner mig trygg i att vi uppfostrar våra barn till att veta värdet av pengar, att vara tacksamma för det dom har och får och dela med sig till dom som har mindre. Att dom lär sig att man inte får allt man pekar på men att man alltid kan önska sig och att om det är något man verkligen verkligen vill ha kan man jobba sig mot målet. Så länge barnen inte börjar ta föregivet att dom ska få och dom ska få göra och inte ser värdet i det, så ser jag det inte som fel att lyrra till det ibland. Personligen har jag egentligen bara ett ekonomiskt mål, en strävan i att tjäna pengar. Och det är att kunna hjälpa mina döttrar in i ett tryggt vuxenliv. Ha möjligheten att hjälpa dom in på bostadsmarknaden. Självklart måste dom få pröva sig fram i livet och jobba mot sina egna mål men att kunna vara ett stöd just i den fasen i livet ser jag som mitt ekonomiska mål. Sen får dom välja vad tusan dom ska göra med sina liv och vad dom ska bli, då har jag bara en önskan och dröm om att få vara nära genom livets hela resa♥️
