Såg ni intervjun med Fredrick Federley hos Carina Bergfeldt i helgen? Jag hade inte tänkt titta men efter att ha sett hyllningarna till Hanna Hellqvist kände jag mig tvungen. Jag blev så illa till mods av intervjun... jag kan inte sätta fingret på det men bara känslan av att personen som satt där i soffan var så jag-fokuserad och uttryckte sig så medvetet på något sätt. Visst, i en intervju som handlar om en är det klart att man pratar om sig själv men just med tanke på att ämnet var relationen med en pedofil som blivit dömd för bland annat 22 grova våldtäkter mot barn så känns det som att den största frågan vem det är "synd om" inte är en själv som hamnar i pressen för att man haft en relation med personen... Jag blir också helt paff över att han själv gått ut och beklagat sig över att det var gränslösa frågor i intervjun, jag tycker den var alldeles för snäll (även om jag förstår att det kanske inte går att konfrontera för hårt som programledare i den typen av fredagsprogram) och att det fanns massor av frågor som inte ställdes som man verkligen ville ha svar på. Jag blev så upprörd när Federley säger att man som politiker ska vara helt fri från kantstöthet och inte får umgås med människor som kan ha ett kriminellt förflutet eller andra problem. Och skrek nästan YES rakt ut när Hanna då bröt in och sa "men förlåt det har väl inte så mycket att göra med att du är politiker, frågan är väl mer varför ligger man med någon som ligger med barn?" För jag har verkligen inget problem med om en politiker umgås med någon som begått en stöld i ungdomen, inte betalat tv-licensen, som fuskat med skatten eller blivit dömd för förtal, till exempel. Det är brott och när dom gjort sin tid är det väl inget mer med det. Men en person som suttit några ynka år i fängelse för så grova brott man utsatt små BARN för och dessutom inte har "sonat sin tid" utan är villkorligt frigiven. Nej jag tycker faktiskt inte politiker ska "få" ha relationer med den typen av människor. Inte om dom samtidigt ska arbeta med den typen av förtroendejobb och dessutom inte ens vill sätta sig in i vilket brott det rör. Federley säger att när han fick veta att pedofilen suttit i fängelse sa "jag vill inte varför bara om du sonat ditt brott" och menar på att det är den normala reaktionen hos folk? Eh nej?! Om jag skulle börja dejta igen i livet och fick veta någon månad in i relationen att han suttit i fängelse skulle min första fråga vara "för vad?". Aldrig i livet att jag skulle nöja mig med att någon suttit sin tid. Det är ju en jäkla skillnad på brott och brott och huruvida man vill ha den typen av människa i närheten av sina barn. Håller ni med om att den naturliga reaktionen skulle vara att vilja veta exakt vad det rört sig om för att kunna göra en bedömning? Sen kan ju varken du eller jag eller någon annan bestämma vem någon annan ska ha en relation med. Även en politiker kan bli kär i någon olämplig. Och om man känner att kärleken till pedofilen är sann och äkta och värd det får man väl göra den bedömning och ha relationen för all del men det är högst rimligt att du då kanske inte kan jobba som förtroendevald politiker och att du och din relation blir granskad så länge du är en offentlig person. Nej min känsla av intervjun var att det slirades rätt mycket på sanningen och att det skulle byggas "tyck synd om mig" känslor. Jag tycker Hanna förtjänar en eloge som vågade vara obekväm och jobbig och säga i alla fall lite av det alla tänker och tycker. Att inte bara sitta tyst och tänka saker utan faktiskt våga döda stämningen. Det är jobbigt att vara den som liksom pekar på det obekväma och plockar upp den, oavsett om det är en vän som beter sig dåligt, en kollega som uttrycker sig sexistiskt eller någon man går förbi på stan som är hårdhänt mot ett djur eller vad det nu kan vara. Det är läskigt men som Astrid Lindgren sa "Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort." Såg du intervjun och vad tyckte du i så fall om den?
