Ledighet = ökat scrollande! Har ni också spenderat mer tid än vanligt i soffan med mobilen i handen och ett halvt öga på tv:n? Kanske är det också för att det händer så lite överlag som i alla fall jag blir ännu mer benägen att vilja läsa på nyhetssidor, bloggar och allt däremellan. Jag såg ett inlägg hos bloggbevakning om träning och vad man gläds åt av alla timmarna på gymmet. Jag håller helt med UnderbaraClara om att det mest värdefulla med träningen är orken den ger att leka och härja med barnen. Att orka bära barnen. Att orka köra på med barnen utan att känna att kroppens krafter tar slut! Det är verkligen den bästa investeringen med träningen. Att göra kroppen till ett verktyg som funkar och gör livet lätt att leva, som orkar hålla igång med småttingarnas tempo. Jag läser också att det här är den hälsosammaste approachen till träning, att det inte är smal eller vikthets. Både av Camilla och sen i kommentarsfältet. Dom som skriver att dom tränar för att hålla vikten/vill känna sig snygga får en suck till svar. På något sätt skaver det lite i mig på något vis och jag funderar på varför. Måste det vara fult att träna för utseendets skull? Vi går till frisören för att bli fina i håret. Vi köper kläder efter vår egna smak som vi känner oss fina i. Vi köper smink och ägnar alltifrån någon minut (solpuder och mascara - check!) till timmar framför spegeln om mornarna för att känna oss finare. Behandlingar som att göra ögonbrynen på salong - plocka, vaxa, tråda, brow lifta osv, färga fransarna, fixa naglarna har blivit allt vanligare och även där är enda ”nyttan” att man får hjälp med det yttre och att känna sig fin. Vi gör så många saker enbart för utseendets skull och då är det helt okej (i viss måtta, om man ägnar för mycket tid åt sånt är man utseendefixerad och det är ju inte bra) men när det kommer till träning blir det plötsligt fel och dåligt att göra det med utseende i fokus. Hur kommer det sig? Nu vet jag att ALLA inte gör saker för att vara fina och att vissa struntar helt i utseende och kör endast på hel och ren och noll fokus på krusiduller men jag pratar rent allmänt. För rent allmänt så bryr sig dom flesta av oss rätt mycket om utseende, även om vad man lägger in i ”fint” är väldigt personligt. Idag är mitt syfte med träningen inte att vara smal eller att ”bli snyggare”. Jag har ett genuint intresse i träningen och känner glädje av att se prestationen i träningen snarare än resultatet utseendemässigt. Jag tränar som en naturlig del i vardagen precis som jag äter frukost, duschar och donar med andra bestyr. Jag har blivit en sån där träningsperson som det irriterade mig att Hugo var förut - att träningen liksom har en naturlig del i dagen och ska bli av och det är inget mer med det. Sen kan träningen se olika ut - vissa dagar är det en långpromenad runt sjön, andra dagar tung styrketräning, andra dagar ett snabbt hemmapass med miniband. Men min syn på träning har ändrats mycket under åren. Innan barnen tränade jag noll. Jag var ju redan smal och kunde äta vad jag ville så varför skulle jag träna? Då var träning = utseende i mitt huvud. Sen kom Molly och min kropp förändrades. Även om jag var lycklig och stolt över vad min kropp åstakommit i min fantastiska bebis var jag inte helt bekväm i den nya ”mammakroppen”. Inte så att jag hatade den men jag ville komma tillbaka till mitt gamla jag. Kanske inte se ut exakt likadant men i alla fall så nära det gick. Jag började träna för att komma i form och det handlade både om att orka vara en bra mamma - javisst! Men det skulle vara osant att säga att det inte handlade om utseende och att vilja gå ner i vikt. Efter Leonore var det dags igen att satsa på mammakroppen och även här fanns utseende med i tanken även om det kändes ännu viktigare att bygga upp styrka i den krokiga amningsryggen och orka hänga på i Mollys tempo samtidigt som jag kånkade lillasyster. Med Pischa vid min sida fann jag genuin träningsglädje och började uppskatta träningen på ett sätt jag aldrig gjort innan. Det var startskottet för ”tränings-Pulkan” och resten vet ni ju hur jag tänker kring träning och kropp idag. Och jag håller som sagt helt med idag om att den bästa investeringen med träningen är utdelningen det ger i att orka vara en rolig mamma som kan hänga med i leken. Man är inte en sämre mamma för att man inte orkar leka, springa, hoppa och allt det där men för mig är det värdefullt att kunna vara en lekfull mamma. Men jag tänker ändå att det måste väl inte nödvändigtvis vara fel att ha utseende eller att hålla sig ”smal” som syfte med träningen? Det borde inte var skämmigt att som kvinna (eller man) säga det. Det borde inte bemötas med en suck och att man inte förstått det riktiga syftet. Alla är vi olika och har olika syften och mål. Det måste få vara okej. Och det måste få vara okej med ärliga syften. Jag kommer ihåg för några år sen blev jag kontaktad av ett företag som ville ha med mig i en kampanj där mammor skulle komma iform. Namnet på kampanjen syftade till det och företaget bakom hade ett tydligt namn som handlade om just vikt. Men pratat om kampanjen var att det absolut inte handlade om att gå ner i vikt utan att orka vara en bra mamma till barnen, att investera i sin hälsa och att kanske tappa dom där sista 5 kg. För mig kändes det inte alls bra och jag tackade nej till medverkan. Inte för att jag tycker illa om företaget eller för att jag inte kan stå bakom varken vilja till viktminskning eller investeringar i hälsa men för mig kändes konceptet fel. Det är inte dom sista 5kg som avgör om man orkar leka med barnen - dom sista 5 kg handlar bara om att du själv vill känna dig bekväm i kroppen, eller fin om man så vill. Och det är inget fel med det som sagt men då ska man inte behöva gömma det bakom att det absolut inte handlar om att gå ner i vikt. Jag tänker att det sånt som gör att vikt blir ännu mer skambelagt för främst tjejer? Vi detoxar - inte i syfte att gå ner i vikt utan för att rena kroppen (med att bara dricka i flera dagar och inte äta mat)! Vi går på dieter - fast vi säger inte dieter utan bara att vi ska skippa onödigheter ett tag för det handlar absolut inte om att gå ner i vikt utan bara att vi blir så trötta av socker eller sega av kolhydrater. Vi tränar - inte för att det har något med utseende och göra utan bara funktion! Jag har själv varit där, jag vet att det är beteenden som är lätta att hamna i men jag tänker att det kanske är just för att det ska bli så skambelagt att bry sig om utseendet när det handlar om vikt? Vi lever i ett utseendefixerat samhälle överlag så varför skulle det vara så fel att träna för utseendets skull? Hur tänker ni?
