Något jag burit i mig sen vi såg Unga Astrid i fredags är en smärta i bröstet när jag tänker på hennes första graviditet. Mitt mammahjärta blöder över hennes historia. Astrid blev gravid som ung och tvingades åka till ett annat land för att föda sitt barn och sen lämna kvar det där. Jag blev också gravid som ung men skillnaden var att jag fick ett massivt stöd av min familj, hade en pojkvän som var med mig i resan (oj vad knäppt det känns att kalla Hugo pojkvän helt plötsligt) och att det inte längre var tabu att få barn som ogift. Jag känner sorg över att Astrid inte kunde få glädjas av att ha ett litet pyre som växte i magen - istället fick hon känna oro över framtiden. Jag känner sorg över att Astrid inte kunde ha en stöttande partner vid sin sida under den jobbiga tid en graviditet är - istället fick hon känna skam över att vänta barn med någon som inte var skild ännu. Jag känner sorg över att Astrid inte fick känna trygghet i sin familj under den svåra tiden - istället fick hon åka iväg till en främmande stad och vara ensam bland främlingar. Jag är glad över att mitt plus på stickan kom 2012 och inte 1926 och jag är glad över att vi i Sverige inte längre ser barn utanför äktenskapet som något syndigt eller att man kan bli fängslad för äktenskapsbrott. Jag försöker föreställa mig att bära Molly, föda henne i ett främmande land och sen åka hem därifrån utan henne. Det är helt otänkbart. I filmen när Astrid skulle lämna bebis-Lasse brast mitt hjärta. Att behöva lämna sin gråtande bebis och inte veta när man ses nästa gång. Det måste vara bland den värsta smärta man kan känna. Jag är glad över att det inte längre ser ut så i Sverige - att kvinnor känner sig tvingade att åka bort och föda barn i hemlighet och sen lämna bort barnen för att inte dra med sig skam hem till familjen. Samtidigt tänker jag på länder som ligger i krig idag. På familjer i flykt där mammor och pappor behöver lämna bort sina bebisar för att dom ska klara sig. För att få chansen att leva. Vilken ofattbar smärta det måste vara. Nu fick Astrid möjlighet att hämta hem sin son Lasse när hon gifte sig men tänk att ha missat dom första åren med varandra. Vilken sorg att leva med det varje dag. Att inte ha fått vyssa till sömns, hålla en liten varm bebis i famnen, att inte se dom första stegen eller höra det första ordet. När jag har läst om Astrid har jag sett att man tror att allt med Lasse gjort att det finns ett ledsamt spår i många av hennes berättelser och att det ofta finns föräldralösa pojkar med. Tänk att skrivandet måste ha varit hennes sätt att bearbeta den egna sorgen och tänk att det gjort att så många berättelser nått ut till barn som kanske var ensamma i världen precis som Lasse ❤️
