Handen upp alla som tagit del av nyheten att Martin Timell friades från våldtäkt. Jag läste ikapp under bilresan ner till Falkenberg igårkväll och känner mig både uppgiven och stärkt - helt motsatta känslor på samma gång. Flera trodde ju att Timell skulle dömas nu, att NÅGON måste dömas i hela metoo-vågen för än så länge är det bara en massa män som frias ändå. Undersökningar läggs ner, vittnen jagas och offer misstros. Jag skrev ett inlägg om hur jag insett att vi lever i ett våldtäktssamhälle förra veckan och att det inte finns någon rättssäkerhet för kvinnor. När jag fick se att ännu en går fri kände jag först ledsenhet i kroppen. Ingen tror på en kvinna. Jag känner mig så ledsen för kvinnans skull som tagit mod till sig och gått igenom allt det här. Hon måste känna sig så fruktansvärt besviken idag. Men sen har jag läst mer om just det här fallet och känner ändå lite hopp för framtiden. Jag ska försöka få fram varför. Det väcktes ett åtal. Vad jag förstått efter alla vändor med uppdrag granskning och metoo är att i majoriteten av fallen blir det inte ens åtal för att åklagare inte kan visa att det finns tillräckligt på fötterna för en rättegång. Här får jag känslan av att åklagaren faktiskt tror på kvinnan och alla vittnen och att det bedömdes vara tillräckligt för att ens väcka åtal. Dom tror på kvinnan. Vad jag förstår det som frias han inte för att dom inte tror på kvinnan utan för att bevisningen är för svag på grund av 1. det har gått lång tid 2. vittnena har pratat med varandra och ihop med 1. gör det att vittnesmålen kan påverkas. Men det verkar ändå som att rätten tror på kvinnan. ”Målsägandens berättelse, som den lämnats vid huvudförhandlingen, har varit klar, sammanhängande och detaljrik. Det har inte framkommit något särskilt förhållande som skulle utgöra något skäl för målsäganden att medvetet lämna felaktiga uppgifter. Enligt tingsrättens mening ger målsägandens berättelse i huvudsak ett trovärdigt intryck.” Yes, hon misstros faktiskt inte! Vi backar varandra. Jag tycker det känns strongt och fint att Lulu Carter och andra som jobbat med Äntligen hemma och som var med på den kvällen och har vittnat faktiskt vittnar och står för det och fortsätter med det även efter rättegången. Det måste kännas skönt för kvinnan som anmälde att hon inte är ensam. Jag förstår att det har tagit tid för kvinnan att anmäla. Hon verkar ju ha tagit upp det här med produktionsbolaget och visat tidigt (direkt efter händelsen) att det hänt och då blivit tystad. Jag vet själv hur lätt det kan vara att bli överkörd i en vanlig diskussion med en aktoritär person där man VET att man har rätt men den ändå får en att känna att "ja nej såklart, så dumt av mig". Och att då få någon chef eller ledare på jobbet som vill tysta ett sånt övergrepp måste kännas hemskt och som att mani inte har något att ta sig till. Det kan vara lätt att tvivla på sig själv när någon kör över en. Fy skam till produktionsbolaget och alla som håller mäktiga mediamän som beter sig svinigt säger jag bara - ni bär den näst största skulden - näst efter männen själva. Nu menar jag inte att den här kvinnan gjort något fel men domen får mig i alla fall att tänka att om hon hade anmält tidigare så att vittnena inte hade kunnat påverka varandra kanske han hade kunnat blivit dömd. Eller så hade det varit annat då för 10 år sen så han hade friats i alla fall men jag tänker att om det skulle hända nu. Om det skulle finnas vittnen som skulle backa henne och det inte hade gått massa tid. Det kanske finns hopp framåt! Jag hoppas att den här domen kanske ändå gör att fler vågar anmäla! Att den kan stå som motvikt till uppdrag gransknings hemska insats i att få kvinnor att inte vilja anmäla brott. För här blir inte kvinnan misstrodd. Om vi står enade och backar varandra och vågar kanske det finns hopp framöver. Vi kan inte låta mäktiga män skrämma oss till tystnad, vi måste fortsätta höja våra röster och vägra skämmas mer ❤
