Jag skräms inte över att att ställa krav på våra barn. Jag tycker snarare att det är livsnödvändigt. Givetvis har jag kommit med tomma hot. Jag har kört på ”Tänk på att tomten hör och ser allt”. Jag har lagt mig i många fighter. Men för att se uppfostran långsiktigt tror jag att det är viktigt att ställa krav på barnen. Jag ställer krav och är följsam till deras personliga plan. Gör mitt bästa för att ta hänsyn till deras ålder, mognad och personligheter. Jag pratar mycket och ofta med barnen. Om precis allt. Och just det där pratet är jag stolt över. Jag upplever att både Molly och Leonore är förstående och har fått hjärtat på rätt plats mycket tack vare all den tid vi har spenderat med varandra. Att säga nej, sätta tydliga gränser, att vara konsekvent är också omtanke. Det är trivsamt att vi (oftast) har ett fungerande samspel. Det underlättar att dom kan ta ett nej. När vi handlar går Leonore bananas och frågar om hon kan få ALLT. Men även hon tar vårt nej och köper förklaringen till det. Jag hittade en inspirerande lista som jag gärna vill dela med er. Nio skäl till att säga nej och ställa krav: -Genom att ställa krav på att ditt barn hjälper till hemma känner barnet att du räknar med det och att barnet är en del av laget. -Genom att ibland få klara av saker och ting själv växer självkänslan. -Alla ska trivas i en familj, både föräldrar och barn. -Om man ständigt får allt serverat riskerar man att kraschlanda i verkligheten förr eller senare. Det kan bli ett väldigt hårt uppvaknande. -Som förälder ger du ett osäkert uttryck om du ständigt går upp i brygga för att vara snäll – särskilt om du är bitter och tar på dig martyruniformen. -Det är roligare att göra saker och ting tillsammans. Och ni får tid över till annat. -Frustration i lagom dos utvecklar empatiförmågan. -Utmaningar anpassade efter ditt barns förmåga rustar ditt barn för samhället. -Du blir inte en bättre förälder genom att aldrig säga nej. Samtidigt ska du inte bara säga nej för nej-sägandets skull. Du behöver veta varför du säger nej. Eller ja.
