9 månader av väntan | Paula Rosas blogg

Jag kan tänka tillbaka på min graviditet. När Molly fortfarande låg i magen och jag inte hade en aning om hur det skulle kännas när hon kom ut. Då visste jag inte ens att det var en liten flicka som också väntade på att komma ut. Det sjuka är att vara mamma sitter inom en. Jag försöker ha tålamod och jag börjar förstå just min dotters signaler. Jag vet vad som får henne att skratta och jag vet vad som får henne att gråta. Jag vet hur hon helst vill bli nattad och jag vet att hon hellre sitter framåt så att hon också ser när hon blir buren. Allt det jag vet om henne idag kommer långsamt till min vetskap just för att Molly visar mig hur hon vill ha det.

Min graviditet var en dans på rosor. Jag hade aldrig några riktiga problem med den. Jag tror faktiskt att det underlättar för kroppen att klara av graviditeten ju yngre du är. Det första tecknet på att jag var gravid var genom att mensen var sen och mina bröst ömmade. Jag minns att den första tiden av graviditeten var jag väldigt trött. En vanlig arbetsdag fick mig att gå och lägga mig redan vid 7 vissa kvällar. Sen mådde jag fantastiskt bra. Det tog upp till vecka 27 innan jag började få en mage och jag älskade min mage. I januari började jag känna Molly sparka. Att känna sig ofödda barn sparka inom sig första gången kan vara bland den häftigaste känslan någonsin. Okej förlossningen var häftigare men jag kommer aldrig glömma första gången Molly sparkade. Jag och Hugo skedade i soffan. Vi tittade på någon film och helt plötsligt ville Molly visa oss hennes existens för första gången.

Jag fick aldrig någon riktig gravidcraving. Jag åt bara massor av allt! Allt med graviditetsillamående slapp jag också utan det enda som hände var att jag vart åksjuk som gravid. Jag klarade knappt att åka tunnelbana, så illa var det. Jag upplevde inte heller att jag oroade mig speciellt mycket utan litade på att allt skulle gå bra. Det enda jag hoppades på var att få ett friskt barn. Någonstans innerst inne tror jag nog att jag önskade mig just en flicka också. Jag vill jättegärna ha en son någon gång men jag är så glad att det var just Molly som kom till oss och berikade våra liv. Min älskade lilla dotter var så efterlängtad och älskad redan inne i magen men det är ingenting jämförelse med var hon är nu.

Det konstiga är att jag tror att jag håller på att utveckla någon form av förlossningsskräck. Min förlossning gick så bra och jag har återhämtat mig precis som man ska. Det är bara det att efter jag födde så har jag hört såna skräckhistorier. Dem historierna gör mig osäker. Eftersom att jag hade en glans graviditet känns det som att jag kommer få tillbaka allt på nästa...