Jag sov 12,5 timmar inatt och känner mig återigen som en människa. Vilket intensivt dygn denna expedition har startat med!Två ovetandes Power Puff-pinglor… Vi möttes i Nikkaluokta och fick en fin vandring in. Deltagarna var taggade inför äventyret. Vid lunchtid tog vår guide oss åt sidan och informerade oss om vårt kritiska läge. Här uppe handlar allting om:🔸 Väder & vind 🔸 SäkerhetPrognosen var miserabel med regn, åska, blixtar och vindar under de dagar vi befinner oss här. Alla andra guider hade ställt in kommande turer, och vi hade egentligen bara en enda lucka för att ens kunna ge toppturen ett försök.Det första alternativet var att vandra ut klockan 21 från fjällstationen. Detta alternativ presenterades för gruppen och de flesta hann faktiskt processa och bli fine med situationen. Vi kom fram till fjällstationen klockan 19 och alla ägnade sig åt förberedelser. Det checkades in, tält sattes upp och ryggsäckar packades. Strax innan samlingen kom nya direktiv i vår chatt. Väderprognosen hade ändrats och risken för åska och blixtar hade försvunnit. Vi behövde inte längre starta klockan 21, utan den nya starttiden var klockan 03 samma natt. Detta besked togs emot med lättnad och tacksamhet hos samtliga. Vi hade redan två mils vandring i oss, och bara några få timmars sömn kändes nödvändigt.Klockan 03 samlades vi i nattens mörker. Mörkret försvann mer och mer, och vi fick se en otrolig gryning. Trots att risken för åska och blixtar vid tillfället var borta, tog vår grupp en risk. Guiderna hade meddelat oss att toppturen får ta högst 12 timmar, på grund av regnet som beräknades komma vid lunchtid. Vi behövde vara på väg tillbaka vid den tidpunkt regnet var beräknat, av säkerhetsskäl. Tempot denna gång var mycket högre än förra året när jag och Pischa gick. Pannbenet fick sig en utmaning i form av sömnbrist, högt tempo i bestigningen och korta pauser. Min mage mår inte bra idag av gårdagens snacks 😅. Än en gång kom jag underfund med att detta inte är för alla. Detta är inte en vandring med utrymme för njutning, utan detta är en bergsbestigning. Underlaget är sten, sten och ännu mer sten. Du behöver hela tiden vara mentalt fokuserad och titta vart du sätter fötterna. Uppför är pulshöjande, men jag tycker nedför är värre. Det kräver att du är fokuserad hela, hela tiden. Våra deltagare gjorde ett enastående jobb. De tog guidernas instruktioner på fullaste allvar. Och guiderna… De hittade en lucka och gav oss en möjlighet i det omöjliga. De bedömde riskerna, guidade oss och tog vår säkerhet i första rummet. Det är vi så himla tacksamma för 🤍. Efter cirka sex timmars vandring kom vi upp på toppen. Deltagarna som befann sig i min närhet tjöt av glädje. Även jag, jag har aldrig sett toppen så tydligt som nu. Visste ni att Kebnekaises topp är en glaciär? Den smälter varje år och beräknas försvinna om 15 år 🥺. På vägen tillbaka kom regnet. Att gå nedför är tufft som det är, och regnet gjorde underlaget halt och lerigt. Genomblöta kom vi tillbaka till fjällstationen klockan 14.47. Vi höll tidsplanen och hade gjort vår toppvandring på 12 timmar. Tänk att en tur man redan har gjort kan skilja sig så mycket i upplevelse. Förra gången förstod inte jag och Pischa hur tur vi hade med vädret. Trots att denna gång krävde mer fysisk ansträngning och pannben var denna gång oslagbar. Jag fick se, känna och dela deltagarnas glädje och prestation. Jag har fått peppa och fått stöd när jag har behövt det. Allt detta är så, så värt känslan av inflammation i kroppen idag, sår på nyckelbenen av ryggsäcken och känslan av att man skulle vilja sluka en varg.TACK till samtliga för ett oförglömligt dygn. Tack Topo Travel som gjorde det omöjliga möjligt. Jag är så stolt över samtliga, vilken bestigning vi utfört 🤝. // Håll utkik efter nästa gruppresa där vi siktar in oss på ett nytt äventyr.
