Den här resan med mina kottar har gett mig så mycket av det jag tycker är viktigast i livet sedan några år tillbaka - tid med mina döttrar Vi har tagit dagarna på deras villkor och låtit det styra takten, om barna har velat vända på varenda sten på promenaden har de fått göra det. Jag har gått bredvid och iakttagit leken, deltagit i pratet och beundrat mina ögonstenar. Jag påminner mig själv om att vår tid är nu och att det är dom här stunderna jag kommer minnas på ålderns höst när de är utflugna och ute på sina egna äventyr. När dom kanske har egna familjer och går på samma sätt med sina kottar. Jag hoppas jag och Hugo får följa med på en del äventyr ibland då också. Men än så länge är dom ”våra” några år till och den tiden ska vi ta tillvara på Jag har tänkt lite på det att folk ibland kommenterar att vi är borta från barnen mycket, jag och Hugo. Att vi lämnar de för mycket och att vi har de på förskola ”för mycket” (för att mitt jobb går att göra hemifrån till stor del). Det här är inget ”försvarsinlägg” på det utan något jag funderat kring sista tiden. Kanske för att vi står inför förändring med Mollys skolstart i höst. Tiden flyger förbi fast man inte tänker på det en tisdageftermiddag i november när alla är trötta och någon är hungrig och det är jobb upp i halsen att ta tag i. Molly blev inskolad för föris i augusti 2014, då var hon 1 år och 4 månader. Vår lilla lilla tjej! Jag hade sökt in till sjuksköterskeutbildningen och så hade jag fullt schå med bloggen. Jag har faktiskt jobbat hela tiden jag varit hemma med små och kombinerat men nu var det dags för Molly att komma iväg till sitt på dagarna. Visst kändes det hemskt att lämna henne där i början, vi hade ju suttit ihop i över två år (räknar in att hon låg i min mage) och nu skulle jag inte tillbringa all min tid med henne? Hur galet var inte det?! Samtidigt var jag redo att få vara ”bara Paula” några timmar om dagen. Kunna jobba undan för att ha fullt fokus på henne den tiden vi hade utan dåligt samvete för att jag hela tiden måste avbryta ett utkast eller ta bilder till ett inlägg. Jag hade, och har fortfarande, också en tro på att förskolan är bra för barna. Att verksamheten och pedagogiken är utvecklande och rolig för dem. Att våra små individer mår bra av att vara med jämngamla (självklart finns det bättre och sämre förskolor). Men har gjort egna kompromisser för att få tid och egentid - som våra lediga fredagar vi hade läääänge. Molly kom snabbt in i förskolan och trivdes som fisken i vattnet, mina kanaler tog fart ännu mer och jobbet blev mer ”jobb” med möten och platser att vara på fysiskt. Jag har inte haft dåligt samvete över att barnen är på förskolan - de har alltid trivts och fått nära kontakt med pedagogerna. Jag har känt glädje i deras känsla gentemot föris och är tacksam för ”vår” förskola som varit toppen i alla lägen. Senaste tiden har jag och Hugo haft mer egentid och partid utan våra kottar. Jag tror det är viktigt både för relationen mellan oss och för relationen till sig själv. Hur mycket man än älskar sina barn och att vara med dem tror jag alla mammor och pappor behöver få ha kvar lite av relationen till sig själv. För barnen har vi bara till låns och en dag ska de flytta från boet - då tror jag det är viktigt att man inte har satt hela livet till de små utan fortfarande har en bra egen relation till sig själv med intressen och att relationen till partnern klarar sig utan att bara vara bunden till ”familjen AB”. Jag tror det är viktigt både för barnen i att de ska känna sig fria att lämna hemmet, att de inte känner att de borde stanna hemma för mamma och pappas skull. Och för en själv för att inte få panik när de lämnar boet - vad tusan ska jag göra nu?! Vår ensamtid bygger också på att barnen blivit större och har egna värdefulla relationer. Hugos och mina föräldrar är viktiga personer i deras närhet som vill vara med barnen själva och barnen med dem. Mycket gör vi ihop men ibland är det ett äventyr att få sova borta med farmor eller tillbringa en eftermiddag med mormor. Det är en relation som också går åt båda hållen och är viktig att underhålla. Det har gett oss möjligheten att med trygghet kunna åka iväg utan barnen och vårda vår relation. Men vi får också mycket egentid som inte märks för barnen - ibland sticker vi iväg efter läggning om vi får hit en barnvakt under tiden. Flickorna somnar med vanliga rutinen och märker inte ens av att vi är borta. Det är verkligen winwin för min del för då behöver jag inte göra avkall på tiden med dem eller tiden som man och fru. Jag har tänkt på just det där med tid med barnen och det jag kommit fram till är att det är dubbelt. För samtidigt som jag vill spendera all min tid med dem vet jag att jag behöver lite tid utan dem - mest för att verkligen uppskatt den tid vi har. Och att det någonstans landat i mig att vi bara har barnen till låns - visst ska vi passa på och njuta av de nu när vi kan men samtidigt så får vi inte hänga upp hela livet på att de är här jämt för en dag flyger de iväg på egna vingar. Jag har landat i att jag prioriterar tid med mina barn högst av allt men att jag också ser det viktiga i tid utan dem. Jag värdesätter att jag kan spendera så mycket tid med dem som jag kan - de behöver aldrig gå på fritids eller ha maxtid på förskola (till er som behöver det här så menar jag inteatt det är fel, men jag är tacksam för hur vårt liv ser ut) och vi har lyxen i att hitta på mycket kul. Jag hoppas de ska minnas barndomen med mycket glädje och att de hade närvarande föräldrar - och att de vill unna oss tid med deras små en vacker dag när det är dags för livets efterrätt ❤️
