Vad hände igår? | Paula Rosas blogg

Jag hade en lustig känsla redan när jag vaknade, man känner sin kropp och märker när den inte är som den ska. Trots det drog jag till jobbet, tänkte inte mer på att jag hade haft lite ont i magen på morgonen. Under dagens gång kom en smärta i buken i vågor. När jag tog ett djupt andetag högg det till på höger sida av ryggen. Tillslut vart smärtan alldeles för påfrestande och jag accepterade att jag höll på att få ett missfall, för det var det jag trodde höll på att hända. Ensam utan att ha hunnit ringa någon tar jag mig till sjukhuset i tårar. Jag grät mer än jag gjort på länge men jag grät inte på grund av smärtan i magen utan för att jag trodde att jag hade förlorat mitt barn.

På sjukhuset blev jag först skickad till gyn akuten där en jättesnäll sköterska tog hand om mig för att hon såg den rädslan jag utstrålade. Jag hade feber och lågt blodtryck men en alvedon hjälpte tills vidare. Hugo kom efter ca en timme, jag var så inställd på att bebis hade dött så frågade honom om det var okej att jag gick in på undersökning ensam. Jag skulle behöva vara själv om det visade sig att hjärtat på barnet inte slog. Tur att jag har en förstående pojkvän. Väl uppe bristen börjar jag gråta igen och håller mig för magen för att det gör ont och för att jag är orolig över vad hon kommer att upptäcka. Hon skjuter bort skärmen från mig och jag kollar i hennes ansikte för att se om hon visar någon reaktion. Hon börjar le och visar mig skärmen och säger "här, ser du barnets hjärtslag?". Förstår ni vilken lättnad dem orden var för mig?

Något var ju ändå fel på mig. Det smärtade fortfarande i magen men jag trodde att vi skulle få gå hem efter detta. Istället får jag ett eget rum och dropp. Jag spyr pga illamående och känner mig allmänt dålig. Mina blodvärden visade att jag hade ett högt Cpr. Det tyder iallafall på man har hög risk för infektion eller nått sånt. Jag blir nedskickad till kirurgiska akuten och där var det fuuuuuuuuuullt med folk. Fuck my life tänkte jag. Jag behövde få ännu en undersökning, vid blindtarm eller njursten ska man egentligen bli rönkad för men eftersom jag har en bebis i magen är det inte alls bra. Det blev ett ultraljud av mina organ. I min högra njure hade jag en antydan på vävning eller nått sånt hette det. Bebis gör så att organen inte får den plast de behöver och bebis har täppt igen urinledaren. Jag har inga besvär alls och fick ingen antibiotika för det. Blindtarmen fick läkaren inte syn på, vi försökte i ca 10 min men bebis var ivägen.

Tror ni att kroppen kan lura sig själv? Att pga nervositet och rädsla inför det man fruktar mest skapar kroppen syntom som egentligen inte finns? Jag var så fruktansvärt rädd igår, kan det göra så att mina blodvärden och sånt blir påverkade att det ser ut som någonting annat? Jag hade aldrig trott att en graviditet kan göra så ont, hur den växande livmodern får de andra organen att komma i klämm.

Så jag vet alltså inte om det är något på g med min blindtarm. Det enda jag vet är att jag är sjukt trött och kommer ligga i sängen hela dagen. Jag fick ett val av doktorn igår. Antingen skulle jag läggas in på observation eller åka hem och lova att komma tillbaka om jag antingen spyr, har feber, diarré eller får upplever samma vågar av smärta i buken som igår. Hugo drog ju iväg till Göteborg på jobb idag och mamma och Love ska på en weekend till Barcelona. Men min kära svärmor har "tjänst" på mig i helgen. Fia lovade att hålla koll på mig för att mamma var så orolig, dem är så söta =) Pappa ringer också hela tiden och frågar hur jag mår. Alex och Eveline kommer hit sen efter deras jobb också, tack alla mina fina som bryr sig. Och tack för alla era fina ord! Jag hoppas att jag slipper åka tillbaka till sjukhuset men ni förstår säkert att min uppdatering inte kommer bli den bästa under helgen. Puss på er.

Jag och Ruben ligger och softar i sängen just nu