Kom inte på någon rubrik =) | Paula Rosas blogg

Jag är nog inte den typiska tjejen. Visst att jag gillar att shoppa, klä upp mig och bara sitta och snacka skit med mina tjejkompisar. Men jag blir lätt uttråkad av prat om smink och hår. Jag har aldrig lyckats locka mitt hår själv och den mest avancerade sminkningen jag har gjort är eyeliner och läppsift. Jag är nog inte den typiska pojkflickan heller.

Det jag menar är att jag inte är rädd för att få skit under naglarna. Jag är gärna med och kör fotboll, jag ville lära mig att åka weakboard i sommras trots att det gjorde ont, jag vill vara med på paintbollmatcher och jag skulle vilja bli bättre på thaiboxning. Jag är inte rädd för att göra illa mig och har en rätt hög smärttröskel. För några år sedan piercade jag mig i ena bröstvårtan utan att säga ett knyst. Men på samma gång kan jag börja gråta för att Hugo råkar trampa på en tå.

Jag och Hugo låsasbråkar mycket hemma, han är inte rädd för att ta i för att han vet att jag klarar av mycket. När jag hamnar i underläge bubblar det upp en massa adrenalin som gör att jag vissa gånger kan komma ur hans grepp och själv vara överlägen under fighten.

Jag är nog en tjej som kommer överens med alla, jag har lätt att anpassa mig till den personen jag pratar med. Trots att jag många gånger tar för mig och skrattar kan jag ibland bli blyg och tyst som en mus. Som att tex presentera en kille för familjen eller träffa hans familj för första gången. Sånt tycker jag är jättejobbigt. Det är inte det är jag är osäker på mig själv men man vill alltid visa det bästa av en själv. Jag antar att jag har lite problem med prestationsångest som spökar för mig i vissa situationer.

Jag tycker att det är skillnad att umgås med kill och tjejkompisar. Jag är en bra lyssnare och ger gärna råd om någon är ledsen. Tjejproblem behövs analyseras på ett helt annat sätt än ett killproblem. Jag är nog en grabbig tjej på ett tjejigt sätt. Jag är någonstans mitt mellan. Enligt Hugo är jag pipig vilket jag inte alls håller med om, jag har olika sidor av mig själv som kommer fram beroende på vem jag är med.

Jag och min bästa killkompis kan gå på promenader i flera timmar och bara skratta. Vi pratar om inget speciellt men driver bara med varandra. Han är stöttade och peppar alltid mig och jag gör likaså. Mina tjejkompisar tycker inte att det är konstigt att han är en sån nära vän medans han har fått tagit skit från sina killkompisar för att jag är en nära vän till honom. Vi har känt varandra i åtta år nu och i början kallade dem honom Paulas lilla hund bara för att vi umgicks. De tyckte det var konstigt varför han inte försökte ta det vidare till nästa steg men han älskar mig som kompis och stod upp för det.

Jag vet inte riktigt vad det var jag ville poängtera, flöt bara förbi en massa tankar som jag skrev ner. Jag är nöjd med mig själv och känner mig lycklig för att jag har så många i mitt liv som bryr sig om mig.