Jag har följt debatten om pedofiler och insamlingar och en massa rabalder däromkring och känt mig helt matt av alla turer. Först och främst tycker jag det är tråkigt och fel att både Childhood och BRIS fått en stämpel på sig att vara "pedofilkramare" för att dom inte velat ta emot en donation från en organisation som har väldigt aggressivt budskap. Visst kan jag förstå att man tänker att "alla pengar som kan gå till barnen ska få gå till barnen" men jag tycker Childhood svarade väldigt bra varför dom tackade nej till pengen. Jag har i mitt jobb kommit i kontakt med både Childhood och BRIS och har inga tvivel om att dom jobbar väldigt målinriktat för sin sak och att man måste se till den större bilden. Jag förstår också tänket om att budskapet "döda" inte är något dom kan ställa sig bakom. Hur gör man för att fånga upp en pedofil? Hur gör man för att arbeta preventivt och göra så att färre barn utsätts? Jag vet ju att Treskablinoll jobbar förebyggande med att utbilda och informera ex. förskolor, idrottsföreningar och vårdnadshavare så man kan fånga upp i verksamheterna. Men hur jobbar man förebyggande med en pedofil? Jag lärde mig mycket i svaret som Childhood skrev om att det faktiskt finns pedofiler som själva söker hjälp för att dom inte vill begå några övergrepp. Och att pågår någon studie på Karolinska institutionen för att stoppa övergrepp innan dom sker. Och det tycker jag känns fruktansvärt viktigt! För när övergreppet väl skett så har det skett, ett (eller flera) barn har blivit utsatt för något dom aldrig borde ha behövt genomstå. Ett vidrigt brott som gör att man har svårt att tänka logiskt, för det är så ofattbart vidrigt. Något jag lärde mig från den här debatten är synen på vem som är förövare. När jag tänker pedofil tänker jag en äcklig man. Ung eller gammal spelar inte så stor roll men jag tänker en vidrig man som går igång på just små barn. Men barn blir också utsatta av andra mindreåriga. Av kvinnor, av nära anhöriga, av folk som inte går igång på barn men av makt/tortyr... det är fortfarande ofattbart för mig att ta in men just därför tänker jag att det är så viktigt att det inte får målas upp en stereotyp bild av vem en förövare är. Att det inte bara är snuskgubbar som lurar utanför en förskola. Utan att det kan vara vem som helst egentligen. Och att den personen på något sätt måste kunna fångas upp innan den agerar. För när den väl gjort det är det ju för sent. Då är det klart man känner att man vill att personen ska dö plågsamt för vad den utsatt ett oskyldigt barn för. Jag tycker inte synd om pedofiler, känner ingen empati för dom, men jag vill hellre att dom känner sig nödgade att söka hjälp och får den innan dom gör något. Inte för att jag är en pedofilkramare utan för att jag inte vill att något barn ska bli utsatt. När dom väl blivit utsatta är skadan skedd. Jag läser om ettåringen som utsatts för över 244 övergrepp och gärningsmannen som fick straffet halverat. Jag har svårt att ta in det jag läser för det är så fruktansvärt. Jag blir helt förtvivlad och ser framför mig mina barn som ettåringar. Oskyldiga varelser. Att en bebis upprepade gånger blir utsatt av en barnvakt. Att det inte upptäcktes tidigare? Att någon kan ha det i sig att göra en sådan sak. För den personen känner jag inget annat än ilska och önskar att han skulle få sitta i fängelse och ruttna för alltid. Men jag hade på något sätt, inte för att jag tycker minsta lilla synd om honom, hellre sätt att han blivit uppfångad av samhället innan han utsatte det stackars lilla barnet för det han gjorde. Inte för hans skull, utan för barnets skull. Hur ska vi kunna skydda barnen innan det är för sent, innan det ofattbara skett?
