Vårt första barn blev till utan att vi behövde anstränga oss. Hon är det lyckligaste misstaget som har hänt oss. Nu i efterhand var det så fantastiskt att bli gravid på det sättet, vi planerade inte barn men det tog inte lång stund innan hon var mer än välkommen in i vår tillvaro. Sedan kom tankarna på syskon, och vi började känna oss redo för en till. Lyckligt ovetandes om att det faktiskt kan ta lite tid. Äsch, vi är unga. Det är bara att köra på så kommer säkert storken snart. Den ”sköna” inställningen hängde i alla fall inte med mig speciellt länge… Ett missfall, två missfall. Man försöker bara hålla huvudet kallt. Men ändå så fanns lyckan på andra sidan. Jag hade ett fantastiskt liv i en kärleksfull relation och ett underbart barn. Men ändå så blev den där kampen i mig själv fruktansvärt. Där och då var ingenting viktigare än att bli med barn igen. ”Ta det lugnt”. ”Det kommer när det kommer”. ”Stressa inte”. Det första jag tänkte på när jag vaknade var att mäta min kroppstemperatur med hjälp av en befruktningsapp för att se om jag var fertil. Det jag kände innan jag skulle lägga mig på kvällen var den där smärtan i hjärtat. Det gick inte. Och den kampen man har med sig själv där man pendlar mellan att vara rationell och orationell är inte rolig. Det var lite som att jag kände mig mindre som kvinna, för att jag inte kunde ”leverera” ytterligare en graviditet. Jag tror att många hamnar i den där mörka lilla fällan när det inte går som man vill. Tänk alla par som tillslut väljer att adoptera, och så vips ett år senare så är dom gravida. Kan det finnas en sanning i att ”inte stressa” tro? Där och då är det helt omöjligt att ens vilja eller kunna tänka på något annat. Det var skönt att ändå kunna prata öppet om att jag var ledsen. Tack vare familjen så höll jag ändå huvudet ovanför vattenytan och fortsatte att njuta av livet. På något sätt skulle vi få ett till barn, det visste jag. Man kanske känner att det är svårt att närma sig någon med ens bekymmer, men människor behöver verkligen människor och att få lätta sitt hjärta hjälper nog mer än vad man tror. I vår resa där det tog sju månader för oss att bli gravida med barn nummer två, där vi fick möta på missfall- blev jag ödmjuk. Ödmjuk mot att det faktiskt inte alltid är så enkelt att bli med barn. Men också ödmjuk mot just missfall. Jag tror att mörkertalet på kvinnor som mår dåligt över detta är större än vad man tror. Kvinnor runt omkring oss kanske befinner sig under en resa varken du eller jag har någon aning om. Idag pratar jag öppet om barnförsöket och missfallen. Idag säger jag att försöka skaffa barn är det värsta jag har varit med om. Påfrestande, avtändande och jobbigt. Det blev som ett jobb och när jag väl var gravid fick Hugo MAX pussa mig. Inget annat, jag var trött på skiten! =) Leonore i magen
