Det finns inget som jag får så mycket pekpinnar om än just kidsen och deras välbefinnande. Både i verkliga livet och via sociala medier. Vad det än handlar om- pekpinnar. Mamma var ganska jobbig under barnens första år. ”Hon är för kallt klädd, hon är för varmt klädd, skär maten i mindre bitar” jadajadajada. Love you mami Jag har aldrig sett Hugo bli frågasatt över sociala medier t.ex. i sin träning. Det känns som att mottagaren känner ”han har koll på det där”. Det känner jag inte genom att veckovis bli ifrågasatt över mina val gällande barnen. Små frågor, till de större frågorna. Men jag förstår faktiskt för barn och djur har den inverkan på oss. Vi tar oss an dom, trots att dom ej är våra egna. Skulle man hitta ett barn i parken utan en vuxen i närheten skulle man hjälpa. Skulle man stöta på en bortsprungen hund skulle man hjälpa. Handlar pekpinnar om vi kvinnor har det djupt inom oss? Ansvarstagandet och omhändertagandet? Att vi genuint bryr oss om det som sträcker sig utanför ens egna liv och relationer? Samtidigt som jag tycker att man bör te sig med finkänslighet. Samtidigt som jag förstår och accepterar att alla inte tänker precis som mig, att vi är olika och gör på olika sätt. Det finns inte i mitt intresse att någonstans klanka ner eller försöka få en person att ändra sin inställning bara för att jag personligen inte håller med. Då säger jag det istället. ” Ah du tänker så, såhär tänker jag”. Nu när mamma har tingat en valp så vill kenneln först ta en intervju med familjen. Just för att kartlägga familjs och hunds behov. Är det en familj som behöver en lugn valp? Är det en familj som jäktar med en vild valp? När vi får våra barn finns inte den intervjun utan barnen väljer oss. Och vi familjer är ju också olika. Lugna familjer som får vilda barn, vilda familjer som får lugna barn. Med olika behov, med olika egenskaper. Kan vi inte enas om att alla gör sitt allra bästa? Och att vi stöttar varandra istället för att komma med eviga pekpinnar? Såhär är det: Jag ÄLSKAR att vara mamma. Det är den största delen av min identitet. Men om jag bara vore mamma så skulle jag inte vara tillfredsställd. Utan kontraster och utan variation skulle jag inte få chans till återhämtning och saknad. Jag respekterar föräldrar som vill vara med sina barn 24/7. De som aldrig vill sova borta. Helt okej men det skulle inte funka för mig. Jag behöver bli stimulerad i att träffa vänner, i att ha egen tid med Hugo, i att få träna och i att få utvecklas inom mitt jobb. Det kanske handlar om åldern också? Att man som ung känner att man inte hunnit med allt? Och om man får barn senare i livet är mer tillfredsställd och lättare kan dra sig tillbaka? Inom barnuppfostran finns det mycket do and don’t. Det finns prestige och är ett ypperligt tillfälle till att visa sig själv som en duktig förälder. Trust me I know- jag har gått från att vara den duktiga flickan till den duktiga mamman. Vissa dagar förstår jag inte ens vad jag håller på med? Då är Hugo min motsats och via honom får jag balans. Jag tror att det är viktigt att man är medveten om sina brister och sina styrkor. På så sätt undviker jag pekpinnar mot min närhet. Puss! / P
