Jag älskar mina barn till döden men gud vad jag njuter på kvällarna av egentiden på gymmet. Vår lilla diamant är nu i samma period där jag en gång var med Molly precis innan hon började på föris. Både Leotiki och jag klättrar lite på väggarna. Att det jag gör inte stimulerar henne på samma sätt. Vi har våra rutiner men med en vild ett åring hemma blir det mycket att jag springer efter henne och skyddar henne mot diverse faror. Ser till att hon inte ska slå sig, skada sig, dra ner saker över sig. Jag är helt slut efter en förmiddag då vi BARA är hemma. När hon sover så dimper jag ner i soffan med en kaffe och i protest inte rör ett finger under hennes vila. Lillan, ett hushåll, en tre åring, ett jobb och däremellan andra ting. Det är kul men intensivt just nu. Så det har börjat bli en vana att jag drar iväg till gymmet så fort barnen har lagt sig. Det är trist för jag och Hugo går om varandra men just nu får det vara så. Han trivs med att lägga sig tidigt och träna tidigt på morgonen men det funkar inte i mitt liv just nu. Jag är hellre med Leonore, träffar andra, umgås med Molly på dagtid och tar min egen tid på kvällarna. Sedan är jag en nattuggla. Alltså jag väcks sådär vid 20-21. Då är jag igång på alla cylindrar och får som mest gjort. Jag bränner av så mycket jag kan och har midnatt som en deadline. Då måste jag sova för att ändå palla mig upp nästa morgon. Det passar mig att få saker gjorda på kvällarna för att komma åt friheten under dagtid. Det är så himla skönt att jag och Hugo har en acceptans till distans i vardagen. Det är okej. Vi har det bra ändå trots att vi uppoffrar mycket tid ifrån varandra. Jag ser oss som ett starkt par men som också lever ett eget liv i den starka teamkänslan som jag känner till honom. Våra helger är heliga och den tiden vi tar igen varandra. Det handlar nog om att vara följsam till vart man är i livet, och att bara acceptera det. Just nu är det så, det är dessa förutsättningarna som vi har. Föräldraledig är man bara en gång med varje barn och jag och Leonore har haft ett fantastiskt år. Ett fantastiskt år med Molly också. Det har funnits så mycket tid till att umgås med dom. Vårda dom. Älska dom. Mitt år har varit ett riktigt mami-år där mina känslor har gått som i en berg och dalbana. Nu har vi sedan länge landat i att ha två barn och nästa steg i livet står lite och lurar bakom nästa knut. Ett liv där vi har två barn på förskola och där jag får en vardag tillbaka. En vardag där jag sysslar med mitt och får andra arbetsmöjligheter och villkor. Då kommer mina personliga behov också att förändras, och då kommer en vardag komma där jag säkert också ligger i sängen redan vid kl 21 tillsammans med Hugo för jag redan fått saker och ting gjorda. Där jag också är trött efter en annan typ av vardagsaktivitet. Just det där att vara följsam mot livets situationer och att ha acceptans tror jag är viktigt för ens egna välmående. En hand upp för alla nattugglor där ute! =)
