I fredags så var jag, Hugo, Leon, Lucas och mamma på bio. Jag hade redan då mensliknande smärtor i magen men tänkte inte speciellt mycket på dem. Vi kom hem ganska sent och jag var kissnödig som i vanlig ordning. Skillnaden var att jag tryckte ut något slaimliknande... Jag hajjade ingenting och la mig i sängen igen och googlade runt samtidigt som denna mensverkliknande känsla eskalerade. Det var alltså min slempropp som hade gått och värkarbetet hade satt igång. Jag fick några timmars sömn och jag kunde kontrollera smärtan. På lördagsmorgonen ringde jag in till BB Stockholm och talade om mitt namn och att min slempropp hade gått. Barnmorskan bekräftade att jag var i latensfasen och skulle ringa in igen när värkarna var tätare. Vi drog ut och försökte ha en vanlig dag och jag oroade mig för att vi inte ens hade packat en BB-väska. Eftersom att jag födde för tidigt så hade jag inte hunnit skriva ett förlossningsbrev och såhär i efterhand så var det nog ganska bra. I söndags eftermiddag hade jag fått feber och börjat spy, det gick inte att vara hemma längre men jag var så orolig över att vi skulle bli hemskickade. Min undersökning visade att jag var öppen 3 cm så vi blev inskrivna. Barnmorskorna visste om att min latensfas varit lång och vi beslutade tillsammans att jag skulle ta en cortisonspruta för att värkarna skulle avta och att jag skulle få söndagsnatten till att sova. Icke sa Nicke för Molly hade andra planer, jag bad om en sömntablett för värkarna satt fortfarande i och då gjordes en ny undersökning och jag var då öppen 5 cm. Då visste vi att det var bebis på gång och jag reste mig upp för att få igång värkarbetet ordentligt igen. Jag satt och badade nästan hela natten, värmen från vattnet hjälpte mig att fixa smärtan. Hugo satt alltid bredvid mig och frågade om det fanns något han kunde göra. Han förstod inte att bara hans närvaro hjälpte. Vi satt och pratade och körde quizkampen tills klockan 6 då jag var öppen 7 cm och då var det dags att bege sig till förlossningsrummet. Här började det bli jobbigt och jag introducerades till lustgasen. Det tog några värkar för mig att komma in i hur jag skulle andas och lustgasen är Guds gåva till gravida förlösande kvinnor enligt min mening! Dock vart det för mycket för mig först så personalen var tvungen att sänka styrkan något. Jag bytte mellan en massa olika ställningar och Hugo hjälpte mig att komma in i andningen när jag själv tappade bort mig. Krystarbetet var hemskt och smärta i sin renaste form. Jag skrek att jag ville bli snittad för att det kändes så värdelöst att inget hände på nästan en och en halv timme. Klockan 10.46 la dom min lilla prinsessa på bröstet och då var all smärta som bortblåst. Både jag och Hugo var så nyfikna på denna lilla varelse och jag var helt upprymd och i min egna lilla värld. I bakrunden hörde jag Hugo gråta och kände pussar på kinden och att han var så stolt över mig. Min förlossning var allt som allt i ca 60 timmar. Det var blod, svett och tårar men jag gör en highfive med mig själv och berömmer mig själv att jag klarade mig med lustgasen. Nu två dygn senare känner jag mig nästan helt återställd förutom blödningen. Jag tycker att det var riktigt häftigt att föda barn och känner mig taggad till att förlösa framtida syskon! Den dyrbaraste skatten i världen, vår älskade lilla efterlängtade Molly
