Att vara småbarnsförälder är inte alltid så glamoröst. Jag känner inte igen min sura, griniga, svårtflörtade, trötta och fantastiska dotter. Ingenting är bra längre. Vill inte vara hos någon annan än mammas och pappas famn. Vill inte sova mer än en timme åt gången. Molly har blivit som utbytt denna vecka. Det är mycket bajsblöjor, gnäll, dreggel och lite sömn för oss alla. Idag åt jag själv frukost vid 3 tiden. Det tog evigheter för mig att komma in i en dusch. Molly är mitt uppe i sin tredje utvecklingsfas som kommer när barnet är kring 12 veckor gammal. Det finns inte så mycket att göra än att stå ut. Tänka att det är tillfälligt och att det kommer gå över. Jag har hört med mina vänner som har barn och dom stöttar genom att säga att det är pissjobbigt i ca 2 veckor och sedan kommer ny mer harmonisk tid. Det händer mycket i hjärnan på Molly så jag tänker att det är mycket värre för henne än för mig. Det ger mig ny energi till att ändå försöka leka, gosa, skoja och trösta. Molly är i ett större behov av underhållning så jag sprang in i en barnaffär idag för att köpa ett roligt babygym, skallror och nya tuggringar. Och hon har fortfarande sina stunder. Stunden då hon tittar nyfiket på mig och spricker upp i ett leende så att hela hon sprattlar till. Molly ler verkligen med hela ansiktet och det är då när jag ser glimtet i dom två små glada ögonen jag tänker " För dig gör jag det här tusen gånger om". En dag i taget. Tålamod. Avlastning från Hugo. Vila så fort hon slumrar till på dagen. Då vet jag att det är en dag mindre tills vi kommer in i en bättre period igen =) Den nya aktivitetsfilten, Mollan älskar sina nya vänner!
