Tålamod är A och O | Paula Rosas blogg

Det har hänt något med Molly. Så fort hon ser mig så blir hon gnällig, släpper det hon håller på med och springer mot mig för att hon vill komma upp i famnen. Det är jättemärkligt för att hon är hur glad som helst när hon bara är med Hugo men så fort jag kommer så blir det en sur min. Vad beror det på? Vad är detta för fas? Hur länge kommer den att hålla på? Hur kan jag bemöta mer än att ta upp henne när det är det hon vill?

Det är tufft att hålla tålamodet vid liv. Det är svårt att göra Molly nöjd när hon blivit tyngre, när mjölksyran kommer smygandes i armarna och ryggen värker så godkänner hon inte att man släpper ner henne. "Nänä, häng med på höften då medans jag städar". När hon inte ens låter Hugo ta henne så tappar jag tillslut tålamodet och släpper ner henne iallafall. Då kommer tårarna och skriket. Jag försöker vända mig om för att fortsätta med det jag håller på med men hon springer gråtandes efter. Då kommer det dåliga samvetet. När jag känner mig som världens sämsta mamma och det slutar med att vi börjar om med att hon får vara i famnen. Jag får ingenting gjort men det är bara att gilla läget I guess.

Jag tycker att det känns viktigt att säga hejdå. Hejdå när man ska gå. Sedan Molly var liten så har jag pussat henne hejdå när jag ska någonstans. Nu har det hänt några gånger att jag smugit ut när jag ska till kontoret eller till träningen just för att jag inte orkar dra igång ett dramatiskt hejdå från Mollys sida. Jag vill inte störa henne när hon har ro genom att hon ser att jag går. Men ändå så minns jag den hjärtekrossande känslan som jag kände när det var min mamma som skulle gå till jobbet och sa hejdå när jag var liten. Det var som att någon slet ut mitt hjärta och körde över det med ett tåg. Så vad är bäst, vara ärlig och säga hejdå eller smyga ut? Mitt samvete säger att jag i den här lite jobbiga fasen ändå ska hålla mig vid min ståndpunkt genom att säga hejdå när jag går. Nästa vecka är jag mammaledig igen. Det är kanske det Molly behöver. Lugn och ro och att jag stannar med henne hela dagarna. Visar att jag ej försvinner och att hon kan lita på mig.

Usch vad jobbigt det känns när jag inte vet vad det är som händer i Molly. En dag i taget Paula, det blir bättre och det är tusen gånger värre för Molly än vad det är för dig. I eftermiddag ska vi hem till farmor och farfar, då ska jag pussa på henne lite extra för den jobbiga morgonen vi hade idag.

Lillan diggade till musikerna i Egypten