Det har gått nästan 7 månader sedan jag födde Molly. Först var hon som en liten fågelunge som behövde mat, sömn och kärlek. Första tiden så hade inte bebisen någon tidsuppfattning så det fanns ingen direkt dygnsrytm. Molly kunde sova flera timmar i sträck på dagarna och jag minns att det var så härligt att få gå ut och promenera med vagnen. Det var vår och jag var så stolt över min dotter. Månaderna gick och Molly fick mer och mer vakentid. Ögonen var grumliga och det var svårt att fästa blicken. Molly gjorde hela tiden miner som såg ut som att hon log. "Hon har nog ont i magen" sa dom flesta men jag såg ändå det som att hon var glad. Första skrattet kom när hon var ca 3 månader. Oj vad jag var lycklig är bebisskrattet kom. Det är lycka i den renaste formen för både barn och föräldrar. Ju äldre hon blev desto mer tränade vi på att stärka nacken. Jag fick lite ångest över att man skulle träna varje dag och att jag glömde bort sånt och kanske tränade två gånger i veckan. Runt 8 veckor så uppfattade vi henne som stark och fick redan där våra aningar om att vår dotter skulle vara tidig i utvecklingen. Rulla över från rygg till mage var svårt. Däremot så gick det att rulla över från mage till rygg utan problem. Det började hon med vid ca 3 månader. Med första barnet så testade vi allt enligt regelboken. Smakportioner vid 4 månader och det kan jag ångra idag. Hon behövde inte mat ännu utan amningen hade räckt. Vi blev så glada över att hon tog flaska så bra men det resulterade till att hon tuttvägrade vid 6 månaders ålder. Jag ville ju amma och det är lätt att vara efterklok. Vi kunde ha gjort annorlunda men samtidigt så har vi en glad och frisk tjej som mår bra. Jag får tänka så istället och istället göra annorlunda om jag får ett till barn. Vad hände mer vid 4 månaders ålder? Jo Molly började sova dåligt. Hon var orolig på nätterna och jag kunde inte förstå vad det var som hände. Under samma gång så började hon bli stadig i ryggen. Hon ville inte ligga ner på rygg utan ville sitta i famnen eller sitta ner själv med stöd. Vingligt var det men samtidigt blev sittandet starkare och starkare. Vid 5 månaders ålder hade hon lärt sig att sitta själv och dom två första tänderna sprack upp ur tandköttet. För ca 1 månad sen blev Molly betydligt mycket starkare i bröstkorgen. Idag har hon full kontroll över huvudet och kan bära upp överkroppen med sträckta armar. Hon kan rulla runt, sätta sig själv från att ligga, ställer sig upp själv mot stöd, kryper, slår två leksaker mot varandra, reagerar på sitt namn, börjar smått att smaka på ord som mamma och pappa. Förstår att ordet "titta" har en innebörd. En egen vilja har funnits i henne länge men är starkare nu än någonsin. Att mata Molly är ett projekt. Hon väljer själv om hon vill äta eller inte. Hur mycket jag än lockar så är munnen tvärstängd. Det enda som funkar är att få kladda själv med mat och då får hon göra det istället. Dem kända separationsfasen närmar sig nu också tror jag. Molly vill helst bli buren av mig eller Hugo. Inte lika kul att sitta på golvet, får en uppriven min när hon ser att jag och Hugo pussas, nattningen tar mycket längre tid, blir lätt generad när andra tittar på henne. Har ni några tips om hur man hanterar separationsfasen som förälder? Vad är det som egentligen händer hos barnet under den perioden? Glömde att berätta att hon även kan stå upp själv i några sekunder. Hon tycker att stå upp är det absolut roligaste. Både jag och Hugo tror att hon kommer att gå vid 9 eller 10 månader. Funderar på att köpa en gåvagn till henne i julklapp. Bara lägga i en telefonkatalog så att hon inte flyger iväg och slår sig. Tror faktiskt att vi struntar i en gåstol, hon utvecklar det där så bra själv och är rädd för att gåstolen istället försvagar musklerna i benen!
