Vi ska vara tacksamma som har Elaine som står upp för alla barn

Det var en märklig känsla att få komma till bok-eventet igår. Elaine är otroligt stark och modig. Hon fångar något så himla viktigt och jag vet att hon kommer att göra skillnad för många barn. För många vuxnas ansvar. Och hon har absolut väckt ett engagemang och ett ännu större motstånd hos oss andra. För alla barn, ja just precis alla barn är vårt gemensamma ansvar. Ser vi något, uppfattar vi något, hör vi något. Då är det banne mig vår plikt att reagera. Elaine avslutade sitt tal med att "Men här står jag idag. Gift, lycklig och har två fantastiska ungar".

Hon lägger en vikt vid att integritetslära hos barn och vuxna. Redan igår fick hon mig att åka hem och börja fundera på hur jag ska snacka rätten till sin egen kropp med Molly. Vi åkte in till stan igår för hennes skull. Ändå stötte man på andra och det är klart att man är trevlig men det kändes så absurt. Men det var som Elaine ville, hon visade sig så otroligt stark och när jag kom fram till henne fick jag liksom inte fram något ord. Det kom bara fram tårar. Och det kändes också så himla dumt, så jag viskade till henne i kramen att jag gråter inte för att jag tycker synd om henne, utan för att jag beundrar henne. Och det blev i sin tur också dumt för det är klart att jag tycker synd om henne. Jag tycker synd om barn-Elaine som blev utsatt för sexuella övergrepp av sin egen pappa.

I sommar hänger vi i Spanien samtidigt, då ska jag ta vara på ledighet och häng. Då ska jag prata med Elaine i den utsträckningen hon själv vill förstås. Men nu slår vi ett slag för motståndet igen mot sexuella övergrepp. Vi håller varandra i handen och ser alla barn som ett gemensamt ansvar. Vi skyddar dom och gör dom till vettiga vuxna, så dom i sin tur kan skydda de andra barnen. "Medan han lever". Den boken ligger högst upp på min att-läsa-lista.