Idag är det exakt ett år sen det ofattbara hände med terrorattentatet i Stockholm. När en lastbil rusade fram på Drottninggatan och dödade och skadade människor och gjorde att oron tog en plats i allas hjärtan. Jag minns att jag och Hugo var i Ystad med hans föräldrar och när vi nåddes av nyheten började jag omedelbart tänka "nu är det någon vi känner som drabbats". Just Drottninggatan vid Åhléns är en plats alla stockholmare befinner sig på ofta - att något sånt skulle ta plats den dagen på den platsen var ofattbart. För ett år sen frågade jag mig hur man skulle fortsätta livet efter det som hände, hur man skulle kunna fortsätta vardagen och vistas ute på platser där man aldrig kan känna sig helt säker. Vardagen tog ändå form och även om händelsen alltid finns med oss har vi lyckats gå vidare. Man är inte alltid rädd när man är på tunnelbanan, på ett torg eller en gata med mycket folk. För de flesta av hos har tiden fått gå och livet tagit plats på sitt vanliga vis. Men så är det nog inte för alla... Jag kan inte ens föreställa mig det hemska som familjen vars 11åriga dotter dog i attacken måste ha befunnit sig i senaste året. Att istället för att möta upp sin dotter efter skolan få mötas av det hemska beskedet. Usch, än idag känns det bäcksvart att tänka den tanken. Jag hoppas av hela mitt hjärta att familjen ändå kan hitta ljusglimtar i vardagen, att deras vardag på något sätt går vidare trots det ofattbara. Jag hoppas de anhöriga till dem andra offren gjort så likaså. Jag hoppas att dom som blev ögonvittnen till hur medmänniskor slets itu framför dem kan sova gott och befinna sig ute på gatorna utan ångest idag. Mest av allt hoppas jag att något sånt här aldrig ska hända igen även om en del av mig tänker att det bara är en tidsfråga tills det sker igen. Det är så svårt för mig att förstå hur en människa medvetet kan vilja skada och mörda oskyldiga människor. Hur man någonsin kan tänka att det är rätt. Det är ren och skär ondska. Men det fanns ändå något vackert i allt det hemska som skedde. Hur vi för ett tag fördes närmre varandra. Poliserna som jobbade fick blommor på sina bilar. Hur folk öppnade upp sina hem för dem som var i stan och inte kunde åka hem eftersom trafiken var avstängd. Hur vi samlades flera tusen människor på Sergels torg för att säga att kärleken och det goda skulle övervinna hatet och det onda. Jag hoppas vi tänker på den värmen nu inför valtider, att se våra medmänniskor och se till det goda i samhället. Att låta kärleken ta plats i våra hjärtan för vi får aldrig låta hatet segra.
