Jag och Hugo brukar titta på varandra med manande blickar, Våra barn... Dom är alltid värst. Jag minns när Leonore var under sex månader gammal. "Den här lilla flickan kommer att bli lugn". Hugos svar: "Paula. Vi gör inte lugna barn". Det är inte det att dom på något sätt är i vägen, men dom är galna! Hoppar, klättrar, upptäcker, inte blyga, rakt fram rakt in i väggen, våghalsiga, prövar, hoppar från alldeles för höga höjder med mera. Dom två.. Dom triggar igång varandra. Så fort dom kommer i närheten av varandra börjar brottningen. Det är så dom leker. Det är så dom älskar varandra. På färjan hittade vi en liten hörna där dom kunde hoppa och skutta. I över en timme höll dom på. Stängde in varandra i en liten lucka, lekte kull och såg hur långt dom kunde hoppa. Inte konstigt att dom somnar på en sekund kl 19 varje kväll, det hade jag också gjort med deras tempo! Rackarungar! Leonore puttar in Molly i luckan
