Jag är inte ensam om att ha känt en rasande förtvivlan över nyheten om dom två stackars barnen som blev knivhuggna och kastades från en balkong av sin pappa. Ett barn har dött och ett barn har livshotande skador. Om barnet får överleva kan jag inte ens föreställa mig vilka trauman som det här barnet kommer behöva leva med. Jag undrar vad dom här barnen behövt vara med om innan nyheten om fallen från balkongen kom, hur har dom behövt leva? Att bli så fysiskt skadad av sin förälder och sen kastad mot sin död. Nej det GÅR inte att ta in riktigt? Hur kan en förälder (eller någon överhuvudtaget) agera för att mörda sitt barn? Att i sängen, som ska vara en trygg plats, bli överrumplad av föräldern, som ska vara den stora tryggheten. Mitt hjärta värker för alla dom barn som inte får känna trygghet i föräldrarna och i barnet. Det är självklart alltid hemskt att läsa om mord men det tar hårdare när det handlar om små barn. Barn är så oskyldiga, barn ska skyddas och tas omhand. Jag känner frustration när jag läser att grannarna berättar att det ofta var stökigt i bostaden och att dom klagat till hyresvärden. Att det ofta var skrik och gråt men att man "kan ju inte bara knacka på". Varför kan man inte, kanske flera grannar tillsammans om man känner sig rädd, knacka på och fråga hur det står till? Det behöver ju inte vara ett aggressivt närmande heller utan man kan ju som medmänniska bara knacka på och ha något annat ärende också, bara för att känna in om situationen kräver mer hjälp. Alltså typ knacka på och ha ett låtsas ärende om att låna lite ägg eller socker, eller kanske att man glömt en nyckel i porten och undrar om dom hittat den. Alltså bara hitta på något och lira med det lite för att få möjligheten att glimta in, eller känna av stämningen. Eller om man är mer modig, fråga rakt ut "jo jag hörde en massa skrik så jag tänkte bara kolla om allt var okej eller om ni behöver hjälp?". Min vän Elaine skrev på Instagram om hur man kan agera om man misstänker att barn far illa. Jag tycker det är en viktig text jag gärna sprider ytterligare: "Vad kan vi göra för att nyheter som dessa inte ska existera? Misstänker du att barn i din närhet lever otryggt, va inte rädd för att ha rätt i din oro, va rädd för att barnen är utsatta och folk är passiva. Har du högljudda grannar? Knacka på. Fråga barnen hur de mår. Ring polisen. Gör en orosanmälan. I slutändan ångrar vi inte att vi agerade för barnens skull utan att vi inte agerade för deras skull och saker han gå långt, för långt. Jag hoppas att folk som misstänkte att dessa barn for illa alarmerade mycket och ofta. Men jag misstänker - som i så många fall - att det inte skedde tillräckligt ofta. Utsatta barns värsta fienden är inte bara förövare utan passiva betraktare." Det gör mig arg att tänka på att vissa använder orosanmälningar som sätt att trycka till föräldrar som man inte gillar av någon anledning - influencers så väl som egna anhöriga. Samtidigt som det finns så många som låter bli att anmäla trots att man känner viss oro själv. Jag tycker inte man ska vara restriktiv med orosanmälningar - om man känner att något inte står rätt till ska man agera på den känslan. Och med "inte står rätt till" menar jag inte att föräldern tar beslut man inte själv skulle göra utan när man känner att barnet blir utsatt för försummelse, våld eller ja, bara inte får dom basala behoven av trygghet, mat, hygien, sömn etc. tillfredsställda. Det är bättre med en anmälan för mycket än en anmälan för lite. Om din oro är obefogad kommer inget hemskt hända familjen. Men om din oro är befogad kan just din anmälan vara den pusselbiten som behövs för att barnet ska få hjälp och inte bli ytterligare en fruktansvärd nyhetshändelse. ❤️
