Jag och Hugo låg och myste när Hugo plötsligt ryckte till när han låg och klappade mig på höften. Hugo: Är det här dina bristningar från graviditeterna? Paula: Det är mina tigerränder. Hugo: Du är ju en tigermamma så det passar på en mammas kropp. Paula: ♥️ Det var inget märkvärdigt där och då, men ”en mammas kropp” fastande i mina tankar. -Vad är mammakropp egentligen? En mammas kropp? Eller en kropp till en mamma? För mig är en mammakropp en helt vanlig kropp som har gjort något enastående. TACK kroppen för att du orkade bära mina två skatter, tack för minnesvärda förlossningar och tack för amningen. -Tack kroppen för att du orkar jäkta med mig och livets gång Jag både älskar och uppskattar min kropp idag, för att den under livets skeden har orkat. Detta är insikter som jag har idag men som inte alltid har varit där. När jag väntade Molly och fick tiderränderna brast min värld. Förmodligen påverkats jag så otroligt stark pga. min unga ålder – du kan läsa mer om mina tankar gällande bristningar HÄR Det har tagit mig tid att hitta acceptans, och att älska både mig själv och min kropp så som jag/den är. Nu när jag närmar mig 30 har jag insett hur mycket skada det offentliga ljuset gjort på mig och min självkänsla. Att jag som småbarnsmamma med en ”mammakropp” tjockis-mobbades bland kommentarerna och fick ständiga pikar om hur jag såg ut är ledsamt att tänka på. Under flera år pågick detta, under småbarnsår som i sig är sköra. Där och då tror jag inte att jag blev särskilt berörd, min reaktion kom senare. Min pollett föll ned först när jag var i mitt livs form. När jag var så vältränad att mina mätningar kunde jämföras med elitidrottares. Först då förstod jag hur pass negativt påverkad jag faktiskt hade blivit och hur långt jag hade drivit mig själv, pga dålig självkänsla. -Minns att det kändes extra tufft efter vår underbara resa till Maldiverna. Vi var där på vår drömmars semester men jag var ledsen i princip hela resan pga påhopp om hur jag såg ut. Läs mitt inlägg efter semestern HÄR När jag tänker på detta, och hur långt jag drev mig själv känner jag en enorm sorg. Samtidigt som jag på något märkligt sätt också känner tacksamhet. Tacksamhet för att jag som individ återigen fått med mig både lärdom och ödmjukhet efter självupplevda erfarenheter. Det känns som att jag har blivit rustad inför framtiden men också fått nya glasögon som t.ex. säger att en mammas kropp är en helt vanlig kropp som har gjort något enastående. -Ägna dig mer åt kärlek och omsorg istället för självförakt
