Tänkte passa på att ge en liten update i terapin innan bloggen går på sommarledighet! I tisdags var jag och Hugo på vår andra parterapi. Den här gången kände vi oss betydligt lugnare än den första gången. Minns att jag då satt med handsvett och tänkte ”hur går det här till egentligen?”. Det är som att terapeuten uppmuntrar oss till att sätta ord på känslor och tankar som vi tidigare inte har förmått oss till. Att när vi väl sitter där tillsammans bubblar orden ur oss fast i en himla behaglig ton istället för ilska. -Vi befinner oss i ett lugn Varken jag eller Hugo kan säga vad som har förändrats, men det har blivit betydligt bättre. VI har blivit bättre. Bättre på att hantera dom känslor vi väcker hos varandra och det är eftersträvansvärt egentligen i vilken situation man än befinner sig i. Att kunna hantera sig själv och ens känslor. I samband med terapin har jag insett att jag har tendenser till utmattning och fokuserar dagligen på att inte hamna i ett mörker. Jag vill vända härifrån. I detta nu investerar jag och Hugo tid tillsammans i oss. Både som par men också som individer. Vi har blivit präglade av åren som har gått och båda två behöver verktyg och hjälp för att hitta tillbaka till det inre lugnet. Terapeuten berättade för oss hur långvarig stress faktiskt sätter knutar i själen. Ni vet känslan av att man känner stressen enda upp i halsen? Hon berättade också VAD som kan trigga stress, t.ex. allas förväntningar. Både jag och Hugo har under många år levt under prestation och människors förväntningar på olika sätt. Det är som att vi ser på oss själva och varandra med mer förståelse just nu. Vi har återigen hoppat in i samma båt och förstår att vi blir starkare när vi står enade än kör någon form av enskild kamp. Vi befinner oss i ett lugn och fokuserar just nu på semester. Vi vilar mer och läcker tillsammans. Att inleda detta är definitivt ett av vårens absolut bästa beslut. Dels för vår relations skull men också för oss själva. När man har ont i tanden går man till tandläkaren, när man har långvarig feber uppsöker man vårdcentral och känner man oro/ledsamhet i själen är det inte dumt att uppsöka själslig hjälp. Vill tro att detta kommer att stärka oss och bli mer medvetna och faktiskt ge oss livslånga verktyg till att hantera oss själva, våra känslor och livets alla sammanhang. Jag har fått frågor om hur det har gått med fördelningen utav sysslor. Vi släppte på ”Hugo styr allt” i samband med terapin för det är inte heller optimalt. Och just nu känns inte hemmafördelningen som prio ett trots att det är en viktig punkt att hitta balans i. Vi jobbar fortfarande på fördelningen och det är svårt när hemma-service ligger så djupt rotat i mig medan Hugo ”lärt” sig efter mig. Vi kommunicerar och hjälps åt så gott vi kan. Tomten är fortfarande uteslutande Hugos ansvar och vi delar på matlagning/fix efter måltid. Jag tycker det är ganska mysigt att gå i matbutiken så den pucken har jag gärna kvar. Just nu har vi släppt på konflikt om uppdelning och fokuserar istället på vår kommunikation, barnen och semester ♥️
