Godmorgon torsdag. Mina senaste timmar har gått till viktiga saker. Dejter till två viktiga personer. Hugo och min mamma: Denna morgon: Tog jag och Hugo med oss frukosten ut till naturen. Vi satte oss på en pläd vid vattnet och mumsade på mackor och drack kaffe. Det har varit tufft för mig att inse att vi har det kämpigt. Jag har inte velat erkänna det för mig själv, eller för Hugo. Men när man väl pratar om det blir det mindre prestigelöst och vi gör inte någon av oss en tjänst genom att förlänga lidandet. Jag är övertygad om att varken jag, eller Hugo vill skiljas men vi behöver få lite hjälp med hur vi sinsemellan kan kommunicera bättre. Jag har aldrig varit hos en psykolog men i detta nu kikar vi på alternativ till familjerådgivning. Det känns skönt, att vi båda två erkänt oss sårbara. Sårbarhet är ändå vackert. När man är sårbar blir man mer mottaglig för sådant man kanske annars tar för givet. Jag känner tacksamhet för denna mysiga morgon, att livet faktiskt sker här och nu. Givetvis vill vi fungera långsiktigt men känner tacksamhet för de små stunderna. När man har det kämpigt är det nog klokt att våga erkänna det för att slippa lida i onödan. Du, din partner och er familj förtjänar lycka. Våra döttrar är en enorm drivkraft i detta, att dom förtjänar två lyckliga föräldrar. Självklart kan det också vara så att barn förtjänar två lyckliga hem men där är inte vi. Inte just nu iallafall. Tror att det är viktigt att man också fortsätter. Nu har vi erkänt, nu vill vi hitta samtalsstöd men livet stannar inte upp för det. Stundvis känns allt som vanligt och vi skrattar. Vi lever med det kämpiga parallellt med vårt vanliga liv. Denna period kommer vi förmodligen att kunna se ur ett annat perspektiv senare, och vi kommer förhoppningsvis att få med oss lärdom. Min högsta prioritet denna höst är familjen, allt annat än sekundärt. Igår: Var jag och mamma på teater. Föreställningen ”Den inbillade sjuke” var så fruktansvärt dålig att vi gick i pausen ? Skådespelarna var fantastiska, men pjäsen var riktigt trött. Vi satte oss på Broms och drack vin istället. Jag och mamma är så otroligt lika varandra, på gott och ont. Hon är min klippa, min förebild och mitt allt. Länge har jag hållt mycket inom mig för att jag inte har vågat erkänna. Men som sagt, sårbarhet är mänskligt och det känns otroligt befriande att våga prata och vara ledsen. Igår skrattade jag, och grät. Och det var skönt♥️ Idag: Jag har en utmaning till mig själv! Jag, Paula Rosas som är den ohändigaste jag känner ska måla om min egna vägg i kalkfärgen. Färgen är hämtad, och idag börjar jag! Det känns spännande och utmanande. Det kommer bli roligt att få visa er resultatet. I eftermiddag kommer Mikaela hem till mig för att hjälpa mig att fota och filma inför ett samarbete. Det kommer att lagas en hel del mat vilket är tacksamt och gör att middagen kommer stå klar innan eftermiddagens hämtning. Snacka om effektivt! =) Onsdagens citat: Våga vara sårbar. Det är okej.
