Mollys 9onde födelsedag känns på något sätt surrealistisk - tänk att min lilla ludna bebis som kom med buller och brak faktiskt är inne på sista året som ensiffrigt. Nästa år har jag varit Mamma i ett decennium! Fast på ett sätt känns det som att jag firar mitt decennium redan i år för redan när Molly låg i magen slutade jag vara bara Paula och blev mamma. Det kan ju vara olika det där med anknytning men jag kände så starkt för mitt lilla plus tidigt och började anamma mammarollen. Det känns som sagt bisarrt att det snart gått ett helt decennium och jag känner verkligen mer och mer hur tiden är… svår! För tiden har gått så FORT dom här åren. Samtidigt som jag minns hur det aldrig existerat så långa minuter som dom när det var typ 30 min kvar tills Hugo kom hem från jobbet och jag kröp på väggarna av att vilja få lämna iväg min lilla bebis och få en time out med kroppen ifred från små händer som ville dra och rycka och ha mer mer mer av mamma. Då var en halvtimme lång som en hel arbetsdag. Och nu när jag tänker på 9 långa år var det typ en kvart sen Molly var en bebis som låg på mitt bröst. Jag fastnade för ett stycke jag läste hos HanaPee: ”Är det inte konstigt ändå med TID? Läste boken "10 tankar om tid" av Bodil Jönsson för flera år sen och då skrev hon en grej jag försöker bära med mig sen dess, ok ska inte citera ordagrant för att ju ett uselt minne; men nånting om att man ska tänka att tiden hela tiden KOMMER till en. Nu kom mer tid! Och nu! Och nu! Det är ju ett sunt förhållningssätt till tid. Grejen är ju att det aldrig KÄNNS så med barn. Där tas tiden från en hela tiden. Tid för att sova, tid för att göra saker för sig själv, tid för att "leka" när vinterkläderna ska på i hallen och tiden för att verkligen se sitt barn. Och sen är det ju det här hemska med att man kan se tiden fysiskt i sina barn. Hur de så snabbt växer och blir nya mer utvecklade för varje dag.” Visst är det så att när man är mitt uppe i första tiden med smått att det känns som att tiden bara tas ifrån en. Man räknar ner tiden tills man ska hinna göra si eller så, tills det är dags att natta, tills det är dags för eftertraktad egentid. Man jagar liksom hela tiden tiden - & ligger alltid efter. Man längtar framåt men glömmer (eller har svårt) att stanna upp och bara vara i tiden. Se den för vad den är. Nu när vi är förbi småbarnsåren tycker jag det är lättare att se tiden som något som KOMMER till mig. Jag FÅR tid med mina döttrar i deras vardag som inte längtar kretsar kring mig. Det är lättare att se tiden som gyllene när den inte är kantad av sömnbrist och allt det mäck som första tiden med barn kantas av. Äsch vad jag vill komma fram till är att den där klyschan som ens föräldrar alltid sagt om att tiden går SÅ fort stämmer. Och att om du är mitt i dom där evighetsminuterna i väntan på en partner som ska komma hem, en nattning som drar ut på tiden eller ett trotsutbrott som får dig att vilja köra huvudet i väggen - den tiden kommer ha ett slut och kännas avlägset. Det känns inte som det nu, jag vet, men helt plötsligt är din lilla bebis så stor att hen går till skolan själv och hellre hänger med kompisar än dig. Ditt barns värld kommer vidgas och du kommer gå igenom en ny förlossning - där barnet letar sig från sig och du är mamma mer i bakgrunden än i fokuspunkten. Försök se tiden som något du får redan nu. Att du får ligga och snusa på ett fjunigt huvud, att du får vara någons hela värld, att du får mötas av ett leende i gryningen. Tänk vad mycket underbar tid vi får, helt plötsligt är barnen stora och då kommer all den jobbig tiden vara ett suddigt minne och alla fina stunder vara dom som lyser klart ❤️
