Super | Paula Rosas blogg

Jag börjar känna mer och mer hur glad jag är över mitt öde som en relativt ung mamma. Jag såg mig inte som en ung mamma innan jag blev gravid. Att ha det livet som jag har idag låg så långt fram. Jag minns till och med hur jag en gång sa till min mamma att jag inte ville ha barn. Under hela min uppväxt så har jag varit omringad av andra barn, jag fick sykon när jag var ganska gammal iallafall och fick känna på ansvaret över dom. Jag fick hjälpa till att lämna och hämta på dagis, ge dom frukost när mamma började jobba tidigt, passa dem när mamma var tvungen att städa eller åka och handla. När mina bröder blev äldre så gick jag på bio med dom lite då och då. Det jag vill komma fram till är att den lilla timmen som jag passade dom kändes som en evighet. Jag kunde titta på klockan och blev besviken när jag såg att det bara hade gått två minuter sen sist jag kollade. Med mitt egna barn är det helt annorlunda. Jag måste tillägga att jag var tonåring och hade helt andra intressen än att passa mina småbröder som jag idag träffar nästan dagligen och har en god relation till.

Jag kan ha hundra bollar i luften samtidigt. Att höra Molly gnälla är inte jobbigt och att tillfredsställa hennes behov är inte jobbigt. Min mamma passade Molly en förmiddag för några veckor sedan. Hon var helt slut efter och sa ”detta är nog den vildaste unge som jag någonsin har träffat”. Men jag upplever det aldrig så. Visst kan jag bli trött och känna för att bara dra när väl Hugo kommer hem men det är ändå något i mig som gör att jag alltid håller igång för Mollys skull. Jag orkar för att hon är min. Bara min. Och Hugos också såklart! Men tålamodet blir på en helt ny nivå när det handlar om ens egna barn, håller ni inte det om det?

Sen kan jag få världens ångest när väl tålamodet sviker. Dom gångerna som jag bara suttit mig i bilen och åkt iväg utan en bestämd destination och önskat att jag bara kunde få försvinna. Bara ta med mig en ryggsäck och få vara ifred när allt blir för mycket. Då kan jag vara ledsen en stund och tycka synd om mig själv. Vara arg på Hugo för att han inte hjälper till på det sätt som jag önskar. Då tänker jag på Molly och ser bara det positiva och roliga. Ser henne skratta och göra sig till. Då smälter jag och ångrar att jag ens hade en tanke på att det skulle vara skönt att rymma med den där ryggsäcken. Det är tur att människan är så förlåtande. Att förnuftet finns när man känner sig vilsen. Att man hela tiden har orken att fortsätta vara den superkvinnan som alla kvinnor är hemma hos just dom så stor eloge till alla supermänniskor!