Bloggbevakning körde en lek som kallades för ”påtvingad positivism” i helgen och en fågel viskade i mitt öra att jag och Hugo var ett ämne där så KLART kikade jag i kommentarerna. Fick syn på en kommentar om oss: Den värmde faktiskt i hjärtat för att den kändes så okomplicerad och genuin och avskalad. Tänker att den passar extra bra såhär under vår "bröllopsvecka". På onsdag firar vi 3 år som gifta och i år firar vi också 10 år tillsammans. Tänk att vi snart hållit ihop ett helt decennium! Det hade jag aldrig kunnat tro den där dagen på Arlanda för 10 år sedan och det var nog få som trodde det när jag var mystiska"P" i Hugos blogg. När vi väntade Molly var vi unga och olyckskorparna flockade sig och sa att det aldrig skulle hålla, Hugo skulle dra så snart ungen var ute och jag skulle bli ensamstående morsa. Men vi har lyckats hålla ihop än så länge, i snart 10 år har vi hängt ihop. Vi har haft våra ups and downs och jag har tidigare delat med mig lite av krisen vi hade under vårt första år som gifta. Nu sitter jag ju inte på facit på om vi kommer leva lyckliga ihop i alla våra dagar men jag har funderat lite på hur man gör det tidigare. Jag tänker att i ett långsiktigt förhållande behöver man göra två saker; - prioritera relationen & - acceptera att relationen inte alltid är prio Dubbelt, eller hur? Vadå prioritera och acceptera att inte prioritera? Jag tänker att en relation behöver man alltid vårda. Det går inte att tänka att "nu är vi mitt i småbarnsåren/karriären, vi får ägna oss åt varandra sen". Man måste avsätta tid för varandra, ta sig energin och engagemanget att vilja lyssna på den andre, göra saker som är roliga och inte bara måsten i livspusslet. Samtidigt måste man också känna ett lugn över att relationen inte alltid kommer vara på topp och det är okej. Man kommer inte vara himlastormande kär och nyfiken på den andre och man kommer i perioder känna sig nästan likgiltig inför den andre. Och där tänker jag att man inte ska bli rädd för dom perioderna. Acceptera att dom finns där, inte bli rädd utan tänka att man är i botten på en sån våg och snart kommer man glida upp igen. Jag tror med nätdejting och allt vad det innebär blir det lätt att känna att man inte vill eller kan nöja sig utan att det alltid finns något bättre runt hörnet, för att det är så tillgängligt. Och visst, man ska inte "nöja sig" med något dåligt MEN en relation är inte 100% perfekt och det kommer inte vara helt harmoniskt och bra jämt. Det kommer krävas jobb och det kommer gå upp och ner om man vill leva ihop. Nu har vi snart varit "Hugo & Paula" i 10 år, svindlande länge men samtidigt bara en liten del av vad jag hoppas är en livslång relation ihop. Om man ser det som att det ska vara resten av livet så är det ju så att den här evigheten vi hållit ihop knappt har börjat, hur galet är inte det egentligen?
