Jag stannade till vid några instastorys som min branschkollega och tidigare poddpartner Johanna Kajson la upp igår. Där hon dealade med hjärnspöken om att inte ha en platt mage och att någon anmärkt på hennes lår. Hon var frustrerad över vilken plats såna kroppsnojjor får ta i en FAST man vet att magar kan gå från platt till rund bara man äter frukost, att alla kroppar ser olika ut, att det är naturligt med celluliter, rynkor och allt vad det är. Men att man ändå fastnar där i spegeln. & så hade hon hittat ett klipp på Marilyn Monroe som dansade i en tight klänning där magen putade. Inget som verkade vara något bekymmer alls då utan hon var ju dåtidens sexbomb. Idealen ändras ju hela tiden och självklart har man alltid haft just ideal att förhålla sig - men skillnaden då från nu är att man ändå fick pauser i allt det perfekta. Man såg modeller i tidningar eller skådespelerskor på filmduken men runt om oss såg vi varandra i alla våra skavanker. Idag, med sociala medier, är typ alla modeller som alltid är i tjänst. Vi har filter, vinklar och vardagssmink som är lika avancerat som studiosmink. Vi har mobilen nära till hands och scrollar flödet flera gånger om dagen där bild efter bild är… perfektion. Inte konstigt att man tänker mer på sitt utseende eller kanske snarare sina ”skavanker”. Jag vet att många stör sig på ”kroppsaktivister” som har en normvikt och tycker dom kapar den riktiga kroppsaktivismen med större personer. Jag säger inte så mycket om just den aspekten för det är inte mitt ämne att ta MEN jag tänker att det är en vettig grej att även dom som inte är överviktiga visar att man har en svullen mage, att man har platta tuttar, rynkor vid ögonen, kvisslor i ansiktet eller ringar under ögonen eller vad det nu kan vara. Inte för att kapa diskussionen utan för att bredda den. Och kanske helst utan att göra så stor sak av den, att inte skriva att man är fin som man är fast XX utan bara lägga upp bilden som den är fast den inte är perfekt och fast man inte ”försvarar sig”. Jag väljer ju också ut bilderna jag känner mig snyggast på. Eller där kläderna sitter bäst. Jag skäms inte för det men jag känner också att jag blivit mer medveten med tiden. Ett samarbete för några år sen kunde man köra bara rakt upp och ner så som man såg ut för dagen med mobilkameran. Idag jobbar jag med min fotograf och med tanke på att alla levlar gör jag ju det också. Idag har jag också en platt mage (även om mensmagen absolut kommer på besök!) men jag kan än idag känna en sorg över det hånfulla hat jag fick när magen inte var platt, den kritiska blicken önskar jag ingen. Om jag la upp en bild i baddräkt fick jag kommentarer om hur degig och tjock jag var. Eller den gången jag och Hugo hade livepodd och jag fick absurda mängder kommentarer om att jag hade flottigt hår och att jag kunde väl ha kostat på mig en hårtvätt i alla fall? För min egen del tycker jag fortfarande det känns viktigt att visa upp mig svettig osminkad på gymmet eller köra en hel arbetsdag i mjukisar, att inte känna mig låst över att jag behöver se ut på ett visst sätt i mina kanaler även om jag såklart oftast piffar mig lite eller väljer en bra vinkel. Jag försöker hitta min balans. Det är inte konstigt att man som influenser eller offentlig person blir mer resterektiv med vad man lägger upp - när man så snabbt får anmärkningar på allt som inte är ”perfekt”. Det är bekvämare att få kritik för att saker är för tillrättalagda än för sånt som kanske är älta och gör ont på riktigt. Ur ett professionellt seende tänker jag att det är rimligt och naturligt att vilja vara så perfekt som möjligt i det man lägger upp. Men… sociala medier är ju privata samtidigt. Ens professionella och privata jag blandas upp och man möts av både proffs och privat i sitt egna flöde. Det är väl där krocken hamnar, i att kunna sålla vad som är äkta. Och att kunna sortera tankarna kring vad som är content och vad som är vardag. Vad som syns bakom kameravinkeln. Vilka som kanske inte vill vara med på bild men är där. Och så vidare. Just därför måste vi kanske hitta någon slags balans i vad vi lägger upp, både profiler och privatpersoner, för att vi inte kollektivt ska få en knäpp bild av verkligheten. Jag reflekterar inte så mycket över det här i vardagen utan scrollar, följer, möts av trender och lägger inte så mycket värdering i det - medvetet. Men undermedvetet gör jag väl säkerligen det och därför känns det viktigt att hjärnan får en paus från det perfekta och påminner sig om att det inte alltid är verkligheten man ser. Hur förhåller ni er till ”perfekta” flöden på sociala medier, känner ni att det påverkar hur ni ser på er själva? Och vad önskar ni att influensers skulle hantera saken?
