Hej, hur mår ni där hemma?❣️ Det känns så underligt att börja ett inlägg, vad ska vi prata om här inne när allt man möts av på nyhetssidorna är krig och elände. Jag är på en drömsemester där vi lever livets liv samtidigt som det finns en oro i magen och ett ständigt samtalsämne bland dom vuxna. Det är verkligen inte synd om mig - det är inte det jag vill säga - men det känns så svårt att få till något vettigt här. Vill ni se glimtar från vår resa eller känns det felplacerat? Jag fick en kommentar här angående mitt olyckliga ordval när jag la upp storys när vi kom fram. Att jag skrev att vi krigade på efter en lång resa. Det tog inte många minuter innan jag fick flera DM's både från följare och från vänner om att det nog inte var så lämpligt att skriva så som jag gjorde med tanke på det som hänt under natten. Jag var snabb på fingret att radera den storyn just för att det fick mig att skämmas så det brände till och efter det började jag själv läsa ikapp. För handen på hjärtat så hade vi varit utan wi-fi nästan ett dygn och ja, som den influensern jag är så var min första prio vid ankomst IG och inte att kolla nyheterna. Jag ville göra content av magin jag upplevde. Jag vill poängtera här att jag ALDRIG skulle ha skrivit att vi "krigar på" om jag hade vetat vad som skett och skedde just då. Det var verkligen ett dumt misstag. Visst kan man såhär i efterhand fundera över om det någonsin är ett bra ordval, att beskriva att man kämpar som att kriga. Men fram tills nu har det varit ett naturlig ordval att säga just att man "krigar på", jag tror jag hört det om fotbollsmatcher och löptävlingar och företagssatsningar och allt möjligt. Att man är en krigare när man kämpar, att man krigar på när man jobbar på. Men som sagt, jag förstår såklart till 110% att det var så fel tillfället att skriva det samma morgon som ett krig brutit ut och om en lyxig resa. Jag skulle verkligen aldrig ha skrivit så om jag vetat... Jag känner ett sånt lugn när jag får iaktta våra döttrar på resan, hur dom leker och interagerar med dom andra barnen. Hur trygga dom är och hur bra dom har det, vilken lycklig stjärna dom fått födas under. Och hjärtat brister lite vid tanken på att det just nu finns mammor som ser på sina barn och istället känner oro för hur det ska lösa sig, som inte vet om dom har något hem kvar, som bara gör allt dom kan för att föra barnen till säkerheten. När vi packade för resan var jag inne i en lågperiod av att känna besvikelse över att ett äventyr jag i princip räknat med inte blev av, att jag fick ett nej. Jag kände att den här resan skulle bli min chans att att få slicka färdigt mina sår och få tillbaka glöden i själen. Nu känner jag att jag fått nya perspektiv, inte för att vi är här på Maldiverna och lever lajf, utan för att att jag är så tacksam över att vi har varandra. Att vi har ett hem att åka tillbaka till. Att det (i alla fall än så länge) är säkert i Sverige. Att vi inte behöver vara rädda för att missiler skjuts mot vårt hus när vi sover. Att våra barn får vara barn, och rita mönster i sanden med saltstänk på huden. Vad har väl jag att vara besviken över när vi är trygga, tillsammans och friska. Tack livet. För dom som inte befinner sig i trygghet - swisha en gåva till UNHCR på nr 123 36 57 848
