En älskad anhörig har lämnat denna jord och förvandlats till en ängel. Men för mig symboliserar duvan min morfar. För snart 29 år sedan körde min morfar in min mamma och mig till BB. Jag hade navelsträngen runt halsen så min mamma behövde sövas ned när jag kom. Min pappa vågade inte hålla i mig så min allra första, mänskliga kontakt var med mormor och morfar. Tack morfar för att du körde mig i bilen om nätterna när jag hade kolik, tack för att du var min häst när jag var liten, tack för alla finska sånger du har lärt mig, tack för alla fina sommarminnen vi har från sommarloven i Finland, tack för att du innan mamma tog körkort körde mig vart jag än skulle, tack för att du hämtade mig på jobbet när jag slutade sent trots att jag sa att det var okej att ta bussen hem, tack för att du brytt dig lika mycket om vår gräsmatta som din egna. -Tack för allt morfar. Tack för att du och mormor ALLTID har stått på min sida Morfar var så stilig Om det finns någon privilegie med att vara ett särkullbarn så är det väl just det. Att jag haft en speciell plats hos mina morföräldrar. Dom har ALLTID funnits där och stått på min sida. Morfar slutade aldrig att bry sig, även när jag blev vuxen och fick egna barn. På senare år har han bråkat med mig för att han tyckt att jag har krattat på fel sätt, eller klippt gräset tokigt. Min bil har varit för smutsig eller så har han hittat något annat att klaga på. Men med oerhört mycket kärlek, sådär på hans finska vis. För ca två år sedan blev morfar diagnostiserad med cancer. En cancer han ändå haft bra år med. Corona lamslog alla, och vi har följt restriktionerna. Dessvärre gjorde cancern att morfar behövde söka vård på sjukhuset och efter vistelsen kom han hem med Covid... Under de senaste veckorna har hans egna dotter, min mamma vårdat honom (hon är undersköterska och van att arbeta i livets slut). Det finns ingen som min mamma. Som hon har kämpat och gjort sitt yttersta♥️ Senast i söndags satt jag och min styvfar utanför för att hålla sällskap och finnas där som mentalt stöd. Vi har skrattat och gråtit. Det har varit hjärtskärande veckor men med facit i hand kunde det inte ha blivit ett finare avslut i den rådande situationen. Morfar fick dö hemma, bland anhöriga. Visserligen har min mamma behövt skyddskläder men hon har fått vara nära sin pappa. Den möjligheten finns inte på varken sjukhus, vårdhem eller hospis just nu. Vi kunde inte gå in men sa hejdå på ett annorlunda sätt Tack för allt morfar. Jag kommer att hedra dig i mitt hjärta och i våra minnen. Jag kommer att kratta på det sättet du har lärt mig, min bil kommer alltid att vara ren och de fina vitrinskåpet som är byggt där du kommer ifrån, kommer jag aldrig att göra mig av med. Jag kommer att vara öppen i sinnet för tecken ifrån dig. Du är vår duva och jag vet att du vakar över oss. Var inte orolig för mormor och mamma, vi tar hand om dom♥️ //Pikku likka
