Det blev en del kommentarer efter att jag välkomnat Lisa och Jonas lilla dun till världen och skickade med meningen ”nu börjiar livet på riktigt” till dom nyblivna föräldrarna. Att det var okänsligt uttryckt av mig med tanke på att det finns dom som går igenom missfall eller inte blir gravida eller inte ens vill ha barn. Har dom inte riktiga liv då eller? Självklart har varje människa ett riktigt liv som levs dag ut och dag oavsett om man har barn eller inte. Jag har skrivit tidigare om att barn inte nödvändigtvis är meningen med livet (livet är fyllt av mening även innan dom kom) men att barn får livet att ändra mening. Helt plötsligt blir man en biroll i sitt egna liv, en roll man själv tar. Från att allt har handlat om en själv och vad man vill, drömmer om etc så ägnas all tid åt en ny liten människa. Det är ett nytt liv som kommit till jorden och ett nytt liv som börjar för hela familjen. Jag kommer så ihåg känslan av att graviditeten satte livet på paus. Jag var inte längre Pulkan som skulle plugga, resa, festa, röja. Utan jag var ”snart mamma”, en främmande roll som jag inte visste vad den skulle innebära. Man har tankar och idéer såklart men det är omöjligt att helt förbereda sig. Livet blev satt på paus för mig och det var också svårt i att det inte gjordes på samma sätt för Hugo - för blivande pappor är det ju inte samma paus. Deras kroppar går inte igenom alla hormonella ändringar, dom måste inte avstå en massa saker på samma sätt, dom kan leva på tills förlossningen. Som gravid minns jag hur tiden gick långsamt. Hur varje dag bara var en enda väntan utan att riktigt veta vad man väntade på. Jag minns känslan av att när Molly väl kom så var det som en pusselbit som trillade ner och det kändes som att ja. Nu börjar livet! En känsla jag står för även om det kan uppfattas som okänsligt. Jag har själv gått igenom två missfall och vet smärtan i det. Hur livet känns grått och meningslöst (trots att jag hade Molly som ett solsken i tillvaron) och det enda som upptar tankarna är att lyckas få ett plus på stickan och att få det att stanna där. Att det känns som ett misslyckande när kroppen gör motsatsen till det man vill. Alla tankar om att det är fel på mig och min kropp, jag är trasig på något sätt. Jag är ju kvinna, jag ska kunna bli gravid och föda barn! Hur svårt det är att se alla runda magar överallt och att det känns som att ALLA andra lyckas med det här naturliga, självklara - men inte vi, inte jag. Jag tror det är så otroligt lätt att i den sitsen bli nedstämd och bitter och ha svårt att glädjas för andra. Jag tror också man blir känsligare för allt som har med bebisar att göra. Jag förstår att man i det kan bli känsligare för ordval och upprörd över en mening i en blogg, en reklamfilm på tv eller en bild på nätet. Det förstår jag verkligen! Men för den sakens skull man inte förutsätta att alla ska vara inkännande för en smärta. Att alla ska visa hänsyn till alla eventuella situationer människor går igenom i alla sätt en uttrycker sig på. För mig var det viktigt under tiden med missfallen att fortfarande kunna glädjas med andra. Att inte se deras lycka som mitt misslyckande utan kunna vara glad i deras ställe. Kunna hoppas och drömma om att vi snart skulle få uppleva samma lycka. Självklart fanns det mörka stråk i mig också men jag har alltid valt att se glädjen och att inte fokusera på ex om en människa uttryckt sig om sin lycka på ett sätt som får det att sticka till i hjärtat på mig. Med det här inlägget ville jag dels förklara hur jag tänker kring att livet börjar med barn, för för mig ÄR det så att det känns som att mitt liv började med barnen. Det fick en mening jag inte känt förut även om mitt liv inte var meningslöst utan dom såklart. För mig blev det att växa upp, att bli familj, att bli mamma ett viktigt steg för mig. Jag ser moderskapet som min främsta roll i livet och jag tycker det måste vara okej att få känna så och uttrycka det. Det här är mitt forum och vill inte censurera allt jag skriver om för att det kanske klickar dåligt i någon som går igenom något tufft just nu. Tro mig i att jag trots det förstår smärtan i när det inte går som man vill med att vänta barn och jag vill gärna skicka er styrka! Jag minns den sorgen och känslan så väl. Det är inget jag önskar någon att gå igenom. Men - livet går allt för ofta på sätt som vi inte önskar och jag tror att det är viktigt att inte tappa förmåga att glädjas med andra. Det kommer bara göra den egna smärtan värre.
