...Mollys förskoleår. Jag minns när vi gick på inskolningen. Hon vacklade fram till lunchvagnen och satte sig på den. Pedagogerna skrattade och sa att inget annat barn någonsin hade gjort så. Jag minns när jag köpte vår allra första märkpenna och till och med skrev Molly i hennes trosor. Jag minns vilka nappar hon ville ha på förskolan och vilka hon ville ha hemma. Jag minns att hon första året blev sjuk minst en gång i veckan. Allt jag minns, är nu bara minnen. Inte min äldsta dotters verklighet och vardag längre. Mitt hjärta är stor nu, och befinner sig i ett Ingemansland mellan förskola och förskoleklass. -Jag är förevigt tacksam för den omsorg som hon har fått från samtliga pedagoger och kompisar. Att vi har haft en sådan tur att hamna på en trygg verksamhet. Oj vad Molly har lärt sig mycket under dessa år! Och det glädjer mig att hon blivit den trygga unge som hon är idag. Det var med tunga steg som vi gick över gårdsplanen en sista gång. Med kassar fulla av teckningar, armband och extrakläder. Nu stod Mollys hylla tom, redo för nästa kotte som börjar i höst. Vid grinden stod en av Mollys pedagoger. Hon som i smyg har varit Mollys favorit men som vi inte har talat högt om. När dom kramades brast det för alla oss.. Usch, det har varit en känslosam eftermiddag, och det är det fortfarande. Vi är både lyckliga och ledsna på samma gång. Varken jag, min mamma eller Molly har någonsin varit bra på avsked. Vi lättade upp stämningen med att åka till Herrängens gård för att sommarlovsfika och bada Barnen fick varsin sommarlovspresent Eftermiddagen blev härlig trots allt, med mycket lek och skratt. Nu fokuserar vi endast på att det är sommarlov, så laddar vi inför skolan när det börjar närma sig. Molly ska dansa vidare i livet? -Några fler som gått igenom sorgsna avsked idag?
