Vi var iväg och träffade prästen som ska viga oss i höst. Vilken fantastisk kvinna, hon kändes så himla bra! Dels i att hon var kvinna, tänkte modernt och hade världens överseende med barnen. Vi spenderade ca 1,5 h i kyrkan och gick igenom vigseln. Allt från hur vi ska gå in, vart tärnor och best mans ställer sig till att säga ja till varandra. Och där bara brast de för både mig och Hugo... vi bara stod och grina och kunde knappt få fram orden. Hugo är blödigare än mig men när jag ser honom grina då tappar jag också det. Det är lite coolt, att man säger ”ja” till döden. Visst går det att skilja sig men man ger varandra ett löfte som man bör ära. I tuffa tider, i lyckliga tider. Det blev känslosamt och fint i kyrkan när vi pratade om vikten att säga ”tills döden skiljer oss åt”. Jag är evigt tacksam för att ödet förde mig till Hugo. Tänk om jag aldrig hade sökt till wipe out. Då hade det inte varit vi, och våra flickor hade inte funnits. Tack livet för att du gav mig mina juveler! Det kändes härligt att få visa barnen allting innan de händer på riktigt Vi köpte med oss sallader och åkte och badade efteråt. Kl 20 kom vi hem med två små russin som somnade stört. Hugo tittar fotboll och kag ligger bredvid och kollar Netflix, ha en fin kväll allesammans
