Jag kan inte sova. Jag har alltid varit en nattuggla och imorgon ska vi iväg på familjeaktivitet. Jag och Hugo bestämde oss för att åka till ett badhus imorgon, höstvindarna gör att vi bangar på stranden. "När åker vi hemifrån då älskling?" Frågade jag. "Vi drar 07.30 då". Badhuset ligger 20 minuter ifrån oss och den tiden vi har att passa är klockan 15 då Hugo ska träna. "Eeeh okej hade du tänkt ta med tält och campa i badhuset eller? Räcker det inte om vi åker vid klockan 10?" Svarade jag. Ett skratt kom från Hugo och han gick med på avgång kl 10 =) En annan sak jag så gärna skulle vilja göra med Hugo är att åka till en klätterhall och klättra. Sist jag klättrade tyckte jag att det var så himla kul och självklart vill jag tävla om vem som kommer upp först. Molly skulle också älska alla mjuka mattor och klätterdelen för barn. Inte för att hon skulle klara av att klättra på riktigt men man kan ju bära upp henne så att hon tror att det är hon som klättrar. Hon är så rolig som applåderar när hon gör något bra. Hon kan börja applådera när vi städar undan hennes klossar, sätter en triangelkub i hålet där trianglar ska in, när hon lägger(slänger) ner sina kläder i hennes låda eller bara av att ge mig en puss. Jag är väldigt uppmuntrande av mig och brer gärna på hur duktig jag tycker att hon är. Det är viktigt för mig att hon vet att hon är viktig och att hon känner sig trygg. Hemma hos oss och i min famn är det okej att känna alla möjliga känslor. Både jag och Hugo vet om att Molly är tålig och att hon reser sig upp 19 gånger av 20. "Upp och hoppa, ingen fara hjärtat". Ändå är det mig hon kommer till med ledsna ögon och visar där det gjorde ont. Vill att jag ska blåsa och pussa. Efter tröst ser jag hennes finurliga lilla leende som hon egentligen inte vill visa men som avslöjas av ett par glada ögon. Jag har aldrig träffat en person som har så levande, busiga och glada ögon som Molly har. Hon är snart uppe på benen igen och springer iväg. Det är som att hon testar mig. Att jag alltid bryr mig och alltid kommer ner på hennes nivå genom att gå ner på huk. Litet eller stort. Jag kommer alltid att ta mitt barn före allt. Jag lever för Molly och det allra bästa med mig själv är min dotter. Denna tigerinstinkt man har som en mamma är fantastisk. Jag behöver inte ens anstränga mig, den bara finns där. Allt har gått så otroligt bra under dessa 16 månader. Idag har vi en fantastisk liten flicka som har ett helt liv framför sig. Genom att vi som föräldrar bygger upp en trygg borg i Molly kommer få henne att i framtiden spinna vidare och bygga upp en egen identitet på den hon vill bli. Jag är helt säker på att vår dotter kommer att våga drömma stort just för att vi redan nu tror på allt hon gör. Genom varenda val vill jag finnas där. Jag vill vara den där mamman som ser allt genom en objektiv synvinkel. Vill Molly flytta till Australien ja då får jag en jäkligt bra anledning till att resa till Australien för att besöka min dotter. Trots att bara tanken av att ha henne på andra sidan jorden är hjärtslitande. Jag vill vara den mamman som går med i Pride med en tshirt där det står "stolta föräldrar". Jag vill vara den mamman som min dotter känner förtroende för om hon hamnar på ett fel spår i livet och att jag genom en god relation och kärlek kan hjälpa henne. Jag vill vara den mamman som Molly besöker ofta med sina egna barn precis som jag gör med min egna mor. Jag vill så otroligt mycket och aldrig har något varit viktigare än att göra saker och ting rätt från start. Man får hoppas att jag inte slår i huvudet när jag själv blir äldre och behåller min enkla syn på livet. Att jag värderar likadant när vi som familj hamnar vid vägkorsningar och dylikt. Hand i hand, genom hela livets olika prövningar. Jag lovar
