Min förlossningsberättelse startade fredagen den 19e april 2013. En fredag jag, Hugo, mina bröder och mamma var på bio. Då ovetandes om de kommande, kämpiga dagarna - Som skulle visa sig vara de allra sista dagarna innan en diamant från ovan skulle förändra vårt liv för alltid. Vi/jag förstod inte att Molly var på väg, för hon var inte beräknad fören den 9e maj. Jag hade under fredagen känt mensliknande smärtor i magen men inte tänkt speciellt mycket på dem. Efter bion hände något mycket märkligt när vi väl kom hem. Jag skulle gå och lägga mig och när jag kissade sa det ”plopp” i toaletten. Jag förstod inte vad som hade hänt och la mig i sängen för att googla samtidigt som den mensverkliknande känsla eskalerade. -Det var min slempropp som hade gått! När jag förstod det minns jag att jag väckte Hugo som hade somnat på soffan för att dela med mig av statusen. Vi hade inga som helst erfarenheter utav en förlossning och Hugo trodde att NU kommer bebisen! Han flög upp och började packa en BB väska (det hade vi inte heller hunnit göra för vi trodde att vi hade ett par veckor kvar av graviditeten). Den BB väskan... den bestod av filtar, nappar och leksaker 🤣🤣🤣🤣 Natten gick och värkarbetet hade startat. Jag fick några timmars sömn och jag kunde kontrollera smärtan bra. På lördagsmorgonen ringde jag in till BB Stockholm och talade om mitt namn och att min slempropp hade gått. Barnmorskan bekräftade att jag var i latensfasen och skulle ringa in igen när värkarna var tätare. Lördagen spenderade vi i rörelse. Vi åt brunch på Banken och gjorde allt för att jag skulle må bra. Ingenting riktigt hände. Det var bara långdraget, tungt och jobbigt. Lördag blev söndag och då mådde jag inte lika bra. Jag började spy och fick feber. Efter dialog med BB sa dom att det var bäst att vi kom in. Undersökningen visade att jag endast var öppen tre cm. TRE ynka centimeter efter 48 timmars smärta! Det kändes hopplöst och när vi väl kom in till BB minns jag hur trött jag var. Trött pga utebliven sömn och trött pga feber. Vi beslutade tillsammans med barnmorskan att jag skulle ta en cortisonspruta för att få värkarna att avta och att jag skulle få söndagsnatten till att sova. Tanken var att under måndagen dra igång förlossningen igen men Molly hade helt andra planer... Vid kl 22 låg jag i sängen på BB och försökte sova. Hugo låg och snarkade bredvid mig och minns att Beck gick på TV. Det gick inte att somna pga smärta och ringde efter en barnmorska för att be om att få en sömntablett. ”Sätt dig i duschen och skölj magen med varmt vatten”. Jag gjorde som barnmorskan hade föreslagit och efter den varma duschen hade jag fortfarande lika ont. Barnmorskan ville göra en snabb undersökning innan hon gav mig den sömntablett jag återigen bad om. -Du är öppen 5 centimeter! Du ska inte sova, du ska få bebis inatt! Väckte Hugo med det fantastiska beskedet och fick ny glöd och kraft. Plötsligt kände jag mig inte trött längre, utan oerhört taggad på att jag snart skulle bli mamma och få träffa mitt älskade barn. Värkarbetet gjordes i princip uteslutande i ett badkar. Jag badade och Hugo satt bredvid mig. Vi spelade spel, och jag andades genom smärtan. Strax innan kl 06 var det dags att gå in i förlossningssalen och först då gick mitt vatten. Här började det bli jobbigt och jag introducerades till lustgasen. Det tog några värkar för mig att komma in i hur jag skulle andas och lustgasen är guds gåva till gravida förlösande kvinnor enligt min mening! -Under krystningen fick jag en överdos av lustgas Jag förstod inte vart jag var. Reste mig från sängen så att sprutorna åkte ut och så var jag påväg ut ur rummet. Barnmorskan var tvungen att omfamna mig. ”Paula du befinner dig på BB. Du håller på att föda barn och du kommer strax att få träffa ditt barn”. Med blod i hela ansiktet kom jag tillbaka till medvetande och fortsatte krysta. Jag bytte mellan en massa olika ställningar och Hugo hjälpte mig att komma in i andningen när jag själv tappade bort mig. Krystarbetet var hemskt och smärta i sin renaste form. I nästan fem timmar kämpade jag, och klockan 10.46 las en prinsessa på mitt bröst. Molly♥️ All smärta var som bortblåst och mitt hjärta fylldes utav lättnad och nyfikenhet. Vem var det här? Allt runt omkring stannade upp. Barnmorskornas närvaro och Hugos pussar kändes dimensionellt. Det var bara jag, och en liten varelse. En liten varelse som bott och växt i mig. En dotter. Min förlossning varade allt som allt i ca 60 timmar. Från den där fredagen till och med måndag förmiddag. Det var blod, svett och tårar och kände mig oerhört stark efter upplevelsen. Jag repade mig relativt smärtfritt och kom lindrigt undan med blödningar i ett par veckor. Min känsla efter förlossningen landade i ”detta vill jag göra igen” och det fick jag ca 2,5 år efter med Leonore (den storyn tar vi i december när Leonore fyller fem år). Molly är min dyrbaraste skatt. Älskad från start och dessa sju år har varit dom rikaste åren i mitt liv. Tack för att just DU valde att komma till oss♥️ Tb
