Efter min morgonstatus fick jag kommentarer om ojämnställdheten mellan mig och Hugo. Hans tid borta från barnen och hur ansvarsfördelningen ser ut oss emellan. Jag hymlar inte med att vi inte lever idealist när det kommer till jämställdhet. Jag drar det större lasset på hemmaplan och har gjort det sen barna kom. Hugo har karriärsatsat och driver ett företag med anställda som hela tiden ökar och ökar. Vi har gemensamt satt riktlinjerna för vårt upplägg och visst finns det stunder jag känner mig less på allt men jag ser oss som ett team. Vi gör det här tillsammans. Jag kunde ruttna oftare förut när jag kände mig låst hemma men idag är jag tillfreds med vår vardag. Mycket för att jag också TAR mig tiden för Paula-tid. För aldrig får jag höra av Hugo att jag inte får/borde göra något jag vill. Det har snarare varit jag som själv tagit på mig ansvarsrollen och inte velat släppa den. När jag själv började ta mig tid till träning, resor, jobbutmaningar osv så känner jag mig mer harmonisk i vårt upplägg. Jag roddar och pusslar med vardagspusslet men jag har också mitt välmående i fokus nuförtiden. Ja jag roddar mer hemma men jag gör också det jag vill göra, och jag vill för det mesta vara den trygga famnen på hemmaplan. Jag vill att barnen ska minnas eftermiddagar i lekparken, lugna vabbdagar hemma i soffan, mysigt pyssel innan middagen, bokläsning innan sovdags och att mamma nästan alltid fanns bara ett rop bort. Det är hur JAG vill att barnen ska minnas det. Hur Hugo vill att barnen ska minnas barndomen i relation till honom får stå för honom och är något han får skapa. Sen så ja, Hugo är borta mycket mer än mig men jag tycker ändå inte han är onormalt frånvarande jämfört med andra pappor. I slutändan frågar jag mig, måste det vara så jämnställt? Det många skriver om är att det kommer straffa sig längre fram för Hugo att han jobbat istället för att ha varit med barnen. Jag tänker att ja, men då får det väl vara så då? Det får vara hans loss. Pappor får väl ansvara för sina relationer till barnen själva. Ska jag som kvinna och mamma ”tvinga” honom att skära ner på jobb för att han inte ska ångra sig i framtiden över hans prioriteringar? Och ska jag som kvinna och mamma ”tvinga” honom att ta ansvar för idrott och allt sånt med konsekvensen att det kommer gå ut över barnen. Nej det är väl inte hela världen att missa en fotbollsträning eller inte ha med sig gympapåsen men jag har så svårt att känna att jag ska göra en poäng för att eventuellt lära Hugo när det oundvikligen kommer gå ut över barnen i första skede. Ska jag liksom tänka på måndagmorgonen att ”nu står påsen kvar i hallen så det blir ingen idrott för Molly” och inte säga något bara för att Hugo ska få skämmas över missen och - förhoppningsvis - lära sig till nästa gång? Jag har tidigare tänkt att ja men absolut så borde vi bli mer jämnställda hemma och lagt upp scheman och planer men sånt är jag less på. Vi delar på massor av göromål hemma och Hugo är verkligen inte den som bara ligger på soffan när han kommer hem och väntar sig bli uppassad men jag har släppt det där tänket om att vi måste se likadant på småbarnsåren och tycka och tänka likadant om allt. Så länge vi har en dialog, stämmer av med varandra och har en plan framåt får det väl vara icke-jämnställt. Om barnen i framtiden tycker Hugo var frånvarande får han ta den surdegen och söka bättring eller acceptera om dom inte har en lika tight relation. När det kommer till kritan tycker jag att det viktiga för mig när det kommer till mina barn och vilka värderingar dom får med sig så är det att mamma finns här men mamma tar också hand om sig själv. Jag är inte bara hemma och väntar på Hugo utan jag kombinerar jobb (jag vet att vissa inte vill se det här som jobb men jag drar in en stor del av pengarna till hushållskassan), egna intressen, träning och saker som ”förverkligar” mig själv samtidigt som jag är hemma mycket och ger dom trygghet. Jag är inte bunden vid hemmet utan är där för att jag vill samtidigt som jag gör massor av annat. Det måste väl få vara okej som kvinna och mamma att prioritera familjen utan att man ska känna skam för att man lever ”ojämställt”?
