Aldrig hade jag kunnat föreställa mig, för några år sedan, att så mycket av min tankekraft skulle gå åt till att tänka ut, planera och genomföra bus från en "nisse" som inte existerar. Att ha barn är ständigt att göra saker man aldrig kunnat föreställa sig. På Instagram frågade jag efter era bästa nissehyss och fick en hel drös med tips från engagerade mammor som slår knut på sig själva för ungarnas skull. Och det kändes så typiskt, att det är mammorna som donar med en nisse. Det här "onödiga arbetet" som får barnen att kikna av skratt eller tindra med ögonen av förtjusning. Det känns som att papporna lyser med sin frånvaro här, trots att det brukar vara pappor som är dom som leker och stojar mest med barnen? Nissebus borde ju vara som handen i handsken för dom då. Men det är väl det här med planering och genomförande... det blir liksom alltid på samma vis. Fråga; finns det någon av mina läsare vars man/sambo/baby daddy är den som roddar med en nisse i huset? Det finns ju säkert men man måste ju ändå få prata generellt och generellt känns det som att det här, precis som allt annat rodd med jul är något som mamman bossar över hemma. Äsch nu låter det kanske bittert och det är faktiskt inte min tanke. Jag snubblade över en bild på Instagram som träffade min rakt in i själen. Det jag ville komma till var det här - hur mycket kärlek det ligger i att skapa en magisk jul för barnen. Hur mycket kärlek jag ser från min mamma till mig i det jag nu tar vidare till mina barn. Hur en mamma slår knut på sig själv för att skapa magiska moment fram till julafton. Oavsett om det är att berätta om hur tomten ska komma, att ställa fram tomtegröt (som ska komma ihåg att ätas upp), att fixa julkalendrar (oavsett om det är tv-kalendern, en chokladkalender eller en presentkalender ska den ändå införskaffas), att pynta med ljus och tomtar och se till att adventsstjärnorna kommer fram, att adventsljusstaken tänds, att det finns lucia-linnen och glitter, att lussebullar bakas och pepparkakshus byggs ihop, att julkort skickas ut till släkten och att rätt julklappar som passar barnet ifråga köps, slås in och läggs under granen, att dekorationerna tindrar och att lugnet får lägga sig trots att mammapulsen tickar för fullt. Det är mammorna som skapar magin med julen. "Jamen det är väl bara att se till att pappan hugger tag också" kanske någon tycker. Jovisst fast då är det ju mamman som ser till att instruera den där pappan noggrant. Om inte får man bita i sig att den där magin kanske inte levereras. Men min fokus ligger som sagt inte på vad papporna inte gör, utan på allt mammorna gör. Jag vill skicka en tanke, ett hejarop till alla magimakarmammor där ute. Jag vill att ni ska känna er sedda, hörda och uppskattade. Det kanske känns som att ni jobbar i det dolda nu men en dag kommer era barn inse att magin kring jul den kom från mamma ❤️ Sitter du nu med mammapulsen uppe i taket och känner att du inte kommer lyckas skapa all den där magin du vill få fram? Trösta dig med att det kommer nya chanser. Jag läste ett himla fint inlägg hos UnderbaraClara om just det och tipsar om det som tröst i självtvivlet, om det finns det. Barnen kommer inte minnas "just den här julen" utan julen bakas ihop av alla jular. Om nissedörren inte flyttar in kommer barnen ha en fin jul ändå. Om lussebaket får vänta tills nästa år. Du får chansen att strö lite magi pö om pö och i det långa loppet kommer det kommas ihåg som en konstant magiskt tid. Var lugn, andas, gör det du vill och orkar och heja dig i julstöket!
