När jag loggar in på bloggen finns den en vy där jag kan se mina mest klickade inlägg för tillfället och dom mest sökta fraserna som gjort att man hittar till bloggen. En sån sökfras fick mig att haja till innan helgen: "mamma favoriserar min lilla syster" En kommentar som kommer med jämna mellanrum, även om det var ett tag sen nu faktiskt, är just att jag skulle favorisera Leonore. Och jag har själv emellanåt funderat på om det ligger något i det - finns det någon del i mig som favoriserar ett av barnen? Eller ännu längre, älskar man barnen olika mycket när man har flera? En förbjuden tanke att ens fundera på men kanske ändå viktig? Jag har landat i att nej, det stämmer inte. Jag älskar mina barn lika mycket och jag tycker faktiskt inte jag favoriserar den ena framför den andre - däremot bemöter jag dom på olika sätt i olika situationer och anpassar umgänget på olika sätt för att möta dom som individer. Molly är mina stora tjej, min första bebis och den som gjorde mig till mamma. Det känns som att det alltid kommer vara ett speciellt band vi delar - att hon var den som fick mig att gå från individen Paula till att sätta ett annat liv före mitt och främst bli mamma Paula. Hon gav mig min nya roll och tillsammans fick vi lära oss det nya livet som mamma och barn. Jag kommer alltid minnas henne som min lilla bebis när jag själv precis varit vuxen även om hon är den som också påminner mig om hur snabbt tiden går och är den som förvånar mig med nya utvecklingssteg hela tiden. Det har redan kommit till att vilja hänga med kompisar eller att spendera en helg utan mamma och pappa utan problem. Hon är klok som en bok, lugn och imponerar på mig med allt från korsordskunskaper till sin roll i kompisgruppen i skolan. Hon har ärvt sin pappas sportighet och är mer av det man brukar kalla för "pojkflicka" (ja det är dumt uttryckt för varför skulle idrott eller att föredra bekväma kläder vara killigt och motsatsen tjejigt egentligen) och är mer lik Hugo i sättet överlag, kan gå in mer i sig själv och vara fundersam samtidigt som hon är social och har lätt att komma överens med alla. Jag tycker hon är läskigt lik mig på vissa sätt från när jag var liten rent utseendemässigt och samtidigt är hon en kopia av Hugo. Men mest av allt är hon såklart sin egen, underbara Molly. Leonore är min lilla bebis, även om hon verkligen inte är en bebis längre. För tillfället har vi inga planer på fler barn (men man ska aldrig säga aldrig, kanske det blir en sladdis i framtiden) så hon är och förblir minstingen. Den med färre krav på mogenhet och rimlighet, den som kommer undan på ett annat sätt. Den som trots att hon vill gå runt i klackskor och handväska fortfarande känns så himla liten och pluttig. Just att hon är minstingen kanske automatiskt ger känslan utåt att hon favoriseras just för att hon blir mer "daltad" med. Men det är ju också så att hon inte alls är lika självständig som sin syster (och som Molly inte heller var i den åldern) och har ett större behov av oss föräldrar. Leonore kommer alltid vara min lilla bebis. Leonore är finurlig och en vilding med bus i blicken nästan jämnt. Innan Leonore kom till världen trodde vi Molly var en vilding men det var något vi snabbt fick äta upp - Leonore är vårt yrväder och den som är helt crazy. Molly är lugn som en filbunke i jämförelse. Hon älskar fina kläder, klackskor, piff och rosa (vem hon fått det av vet jag inte!) och är Mollys raka motsats i garderobsvalet. Hon kan absolut haka på Molly i skaterampen eller gillar gymnastik men har inget intresse av fotboll, padel eller sporter som sin syster. Hon är extrovert och tar för sig av allt och kanske mer lik mig i sättet (och utseendet!) men är ändå sin alldeles egna lilla person med stor personlighet. Jag tänker att vi har olika relation för olika människor i våra liv - det betyder inte att vi älskar folk olika utan bara umgås eller liksom connectar på olika sätt med olika. Varför skulle det inte gå igen i våra relationer till våra barn? Majoriteten av vårat umgänge sker tillsammans som en enhet och då är det på allas lika villkor. Sen anpassas aktiviteter och umgänge när jag är själv med den ena av barnen. Dom är så olika som personer och ser värden i olika saker så självklart bemöts dom utifrån det. Det skulle kännas besynnerligt att göra exakt samma med båda på "egentid" för att det ska vara rättvist - just för att det inte blir rättvist då dom har glädje i olika saker och ting. När jag var gravid med Leonore kommer jag ihåg att jag oroade mig över det där med kärlek. Skulle jag kunna älska en ny bebis lika mycket som jag älskade Molly? Om man redan älskar till 100%, hur kan det finnas något över? Men precis som jag hört så många andra mammor säga tidigare så är det inte fullt i hjärtat utan hjärtat bara liksom expanderar och gör plats för en till lika mycket. Det tar inte av den andra kärleken utan utrymmet bara liksom fördubblas. Men sen tänker jag att även om man älskar barnen lika mycket så kanske det är naturligt att ha en "favorit". Att man känner igen sig mer i ett av barnen eller kanske har mindre konflikter eller ja bara klickar på ett annat sätt. Själv har jag aldrig upplevt det - jag växte upp som ensambarn och var bortskämd med att alltid vara ohotad favorit (för det fanns ju ingen annan!) tills jag blev tonåring - och då var det bara skönt att slippa uppmärksamheten och få härja lite "ostört". Men jag kände ändå inte att mamma favoriserade mina bröder när dom kom, utan mer att dom hade ett annat behov av hennes direkta uppmärksamhet. Det tog inte bort känslan av att vara älskad och ha min ställning i mammas hjärta. Jag tänker också att det kanske inte behöver vara ful och fel att ha ett favoritbarn - så länge man aldrig visar det till barnen. Att det är OK att känna att man kommer bättre överens med X eller mer lik Y, men det får aldrig gå ut över dom andra barnen. Där måste man som förälder vara stenhård med sig själv att aldrig låta det synas, kännas eller märkas med barnen. Om man inte lyckas med det är det såklart fruktansvärt och hemskt för dom andra barnen. Alla barn förtjänar att bli älskade och uppskattade därför borde man göra sitt bästa för att se alla barns unika och fina sidor och bejaka dom, oavsett om det är ens egna intresse eller inte. Älskar barnet teknik fast du själv är helt bortkopplad från det - ja men då kan du köpa hem roligt teknikpyssel och försöka hitta lite glädje i att vara med ändå. Eller göra besök på tekniska museet och se barnet gå loss och stå med på sidan och uppmuntra. Eller om du har en sporttokig unge så kan du stå vid sidan av plan och tänka att du bryr dig noll om fotboll men se värdet i glädjen hos ditt barn som sparkar boll. Och så vidare. Att inte slussa iväg det till den andre föräldern för att "ja men han gillar ju fotboll så han får ta alla träningar och matcher med XX, jag gillar ju dans så jag tar med YX till danslektionerna och uppvisningarna" utan att dela upp det ändå så barnet inte känner sig frånkopplad en förälder utan får uppmärksamhet från båda oavsett ens personlighet. Hur mycket jag än försöker skala av alla eventuella "försvar" i mitt eget huvud så kan jag dock inte känna att jag har en favorit av mina två ungar. Mer än korta stunder som är av typen - just haft ett bråk med den ena och då känner att "gud vad skönt att vara lite med den andra som inte bråkar" men det är ju mer korta stunder av frustration det handlar om och inte att egentligen tycka mer om den ena än den andre. Precis som jag ibland kan känna att jag vill kasta Hugo på återvinningen fast han är min (favorit)människa. Det är bara korta stunder av sammandrabbningar. Men favorit... nej. Jag älskar dom båda högre än livet själv och jag njuter av att få umgås med dom tillsammans, med dom själv, betrakta dom och finnas med på sidlinjen i deras uppväxt till vuxna människor. Jag ser spänt fram emot att se hur våra relationer utvecklar sig med tiden - hur kommer vi umgås när dom är tonåringar? Hur kommer vi umgås när dom är vuxna? Hur kommer vi umgås när dom (kanske) får egna barn? Relationerna kommer säkert skilja sig åt men kärleken vara lika stor. Hur tänker ni - har du känt av en favorisering i din barndom och - med handen på hjärtat - har du ett favoritbarn själv?
