Kära läsare, Att leka på en kyrkogård förstår jag kan väcka starka känslor om man inte själv känner sig ok med döden. Blev förvånad över en del av kommentarerna. Jag undrar givetvis över era egna erfarenheter kring döden. Har ni själva barn eller barnbarn som ni tillsammans berör livets stora gåta? Jag vill berätta om mina erfarenheter om ni vill läsa och kanske reflektera över. I mitt dagliga arbete möter jag människor som är döende, som har progressiva sjukdomar. Man arbetar med ett palliativt synsätt. Ett av de huvudsakliga målet är att lindra smärta och andra symtom. Den ska även lindra socialt och existensiella behov. Min erfarenhet efter 30 år är att döendet i den sena fasen är väldigt individuell. Vem var du innan du blev sjuk? Vad hade du för ev. vanor eller ovanor? Vad var viktigt för dig i livet? Att dö med exempelvis din favoritsång eller tillsammans med din familj och barn småpratandes i din närhet kan lindra den sista tiden. Ditt husdjur erbjuds vila bredvid dig ifall du befinner dig hemma. Du ska ha rätt att få dö som du vill. Det finns inget rätt eller fel. Att involvera barn och barnbarn i döden tycker jag är viktigt. Somna in, åka vidare är begrepp som kan tolkas fel beroende på i vilken ålder barnet är i. Det finns bra litteratur för de mindre. Men min erfarenhet både med Paula som liten och nu med mina barnbarn har vart att på ett helt naturligt sätt från tidig ålder avdramatisera döden från något otäckt till en del av livet. Därför har de innan pandemin i sina liv fått möta personer som snart kommer att dö. Och trots det hunnit få en relation och ovärderliga lyckliga stunder under dessa möten. Kyrkogården vill jag att mina barnbarn ska ropa ”jaaaaa” till när jag frågar ifall de vill följa med. Genom leken avdramatiseras en stor del rädsla. Sorg känner vi tillsammans ofta också både när vi är hos Moffi (som vi kallar honom) och andras gravar. Vi ser gravstenar med en ölburk på, fotboll, kaffemugg osv. Ibland gråter vi en skvätt när vi ser att en ung människa har dött. Barnbarnen har helt naturligt klivit in i en roll att snygga till så många gravar de kan och orkar när vi är på kyrkogården. De rättar till lyktor som fallit ned. Borstar försiktigt fram gravstenen när kvistar fallit på dem. Efter besöket är det alltid obligatorisk fika. Ni som reagerade starkt på vattenkriget kan jag berätta att det satt sörjande på en busshållplats och log. Jag är övertygad om att Moffi också log för han var en höjdare på vattenkrig. Kram alla fina läsare. Det finns jättefina guidade rundturer på Skogskyrkogården och ett mysigt café. Jag avslutar mitt första och enda blogginlägg med att citera Astrid Lindgren. - Döden, döden. ❤️. Morfars sista jul
