Visst längtar jag tills den första tiden med skorpan. Att få hålla om den lilla människan som jag och Hugo har skapat tillsammans. Att få se ner på det lilla ansiktet och se drag från antingen mig, Hugo eller våra familjer. Att få hålla i handen och känna sig så stolt för att jag lyckats få ut vårt lilla mirakel. Jag längtar så att mitt hjärta nästan spricker. Jag som alltid satt mig själv i första hand har redan gått ner i trappstegen och gjort plats till något som är ännu viktigare. Jag känner en sån enorm kärlek till det som ligger i min mage och jag vet att allt tufft kommer vara så värt det. Men jag är rädd inför den första tiden. När sköterskorna säger att vi får åka hem från BB så kommer jag att bli rädd. Hur ska jag göra allting hemma? Hur kommer jag göra när Hugo börjar jobba igen efter tio dagar? Kan man få med en sköterska hem i ca en månad tills jag har lärt mig allt? =) Jag förstår att allt sådant kommer falla in naturligt men jag behöver ha kontroll över situationen och jag medger att den första tiden hemma är läskig att tänka på just nu. Bebisen kommer vara så liten och skör. Tänk om du inte vill äta, tänk om jag inte förstår, tänk om jag inte hör att du skriker på mig på natten... Det tar sin lilla tid för bebis och förälder att hitta rutiner och sätt att samarbeta på. Det spelar ingen roll hur mycket jag läser eller förbereder mig för jag har ingen aning om hur just vårt barn är. Och det kommer bli konstigt att Hugo åker ner på andra plasten i mitt hjärta. Ens barn är ens barn och kommer alltid att komma i första hand. Både jag och Hugo kommer inom en snar framtid att få uppleva en kärlek som vi aldrig har upplevt tidigare. Igår sa Annika som har en 4 månaders son en sak som har fastnat i mitt huvud och det var " Man känner sig som en tigrinna, ingen ska få göra mitt barn något ont och om det mot förmodan händer någonting så ska den personen vara glad om polisen når den före mig". Så mäktiga ord och jag kan delvis redan relatera till dem. Tänk när mitt barn börjar älska mig. Tänk när en liten en lär sig att prata och säger " Jag älskar dig mamma". Det vackraste jag kan tänka mig just nu är att älskas av det som ligger i min mage. Jag känner en sån styrka av all kärlek och jag vill att min andra del i livet ska börja nu. Mitt barn och Hugo är det viktigaste som finns för mig och jag vill inget hellre än att bli en familj på riktigt. Jag ska göra så mycket roligt för dem, vad som än krävs av mig så ska jag fixa det, hur jobbigt det än blir ska jag hålla god min och kämpa ännu mer.
