Molly: Jag önskar att jag hade ljust hår som Leonore. Paula: Älskling! Du är fin och bra precis som DU är! Ditt hår är jättefint i brunt precis som mamma. Molly: Ja... men jag önskar att jag hade ljust som Leonore. Det är kanske en oskyldig önskan men det högg till i mitt hjärta. Att min sex åring kopplar ihop en önskan om något som hon inte har. Att hon redan jämför. För det är ju svårigheten, även för oss vuxna att inte jämföra oss med andra. -Att vi själva känner att vi duger precis som vi är och ser ut Molly kan färga sitt hår ljust när hon blir äldre, men idag när hon är sex år är inte det ett alternativ. Det är istället hennes egna känsla för sitt hår som vi får jobba på. Som sagt så var det en oskyldig önskan och jag vet att hon är oberörd av denna önskan. Men vi pratar mycket om olikheter. Olikheter hur man ser ut, vart man kommer ifrån och att familjer också kan se olika ut. Vi pratar om olikheter för att skapa acceptans och ödmjukhet kring just det. Det är lika bra att ha bruna ögon som blå, som att vara ljus och mörk, som att ha två pappor eller två mammor. Vi pratar mycket om det ekonomiska också. Att det inte är självklarheter att åka på semester, och att alla familjer inte kan hitta på äventyr. Det känns ändå som att vi har lyckats så frön till förståelse, att tjejerna kommer att få med sig en ödmjuk förståelse för olikheter. Och det känns jätteviktigt för mig. -Hur hanterar ni likande situationer? När barnen säger någonting som får er att reagera?
